En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.
Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.
Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.
Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.
Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.
Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.
Här finns filmen.
Den här ingår vad jag förstått i en trilogi av Fly. Har endast sett Bänken. Den tredje filmen är Arvet. Tack för påminnelsen att se de andra två. Nu gick ju inte Dråpet hem hos dig så du är kanske inte så sugen på de andra men, och det är ett stort MEN, Bänken ska du se. Det är en superduperbra film, tro mig.
Jojjenito:
Bänken har jag sett och jag håller med dig, det är en jättebra film. Den lyckades med nåt som Dråpet misslyckades med: att beröra ända in i ryggmärgen.
Ah, kul. Precis, den berörde verkligen och Christensen var strålande.
Jojjenito:
Absolut! Det kan inte ha varit en lätt roll att spela för honom.