I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.
Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.
Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.
”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”
Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.
Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.
Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.
Jag utgår ifrån att du är helt medveten om att båda filmerna är baserade på en serietidning och att Stallones Dredd är i det ljuset sett en ren skandal. Dredd anno 2012 saknar nästan helt seriens humor, men är i övrigt betydligt närmare originalet. Själv njöt jag av filmen, men jag förstår de som inte gör det. Gillar man Stallones version och jämför dessa två filmer, ja då förlorar förstås denna film. Gillar man serien, så blir det omvänt.
Henrik:
Jodå, jag har koll på serietidningen och jag vet också att Stallones Dredd egentligen är en skymf om man ser till den. MEN det förtar inte att jag gillar gamla Dredd-filmen bättre. Stallone gör helt enkelt Judge Dredd mer – och bättre – rättvisa, trots att han tar av sig hjälmen. Dessutom tycker jag det är en betydligt bättre genomförd film, bättre flow, mer engagerande historia. Och, jag måste ju tillägga, jag gillar serien – också. 🙂
Ingen jättefan av originalfilmen, men du måste väl ändå hålla med om att den stora behållningen där är Rob Schneider 😉
Sofia:
Hahaha, neeeeeej, inte den stora behållningen men visst är han en bra. Han kommer inte riktigt upp i samma standard i American Gigolo 😉
Annars är det ganska kul att titta på dom lösningarna filmmakarna fått till för att få Stallone att se ganska-så-mycket-längre-ut än Schneider 🙂
Är inte Dredd man nog att fixa högklackade pumps?
Hjälp, skriv inte ”remake” snälla Fiffi! Hjääääälp! 😀
Vrångmannen:
Håller med, det är ingen remake i egentlig mening, men jag led brist på bättre ord. Vilket ord skulle du använda? 🙂
Jag vet faktiskt inte. Det kanske är en remake på ett sätt eftersom det finns en föregångare. Reboot är det ju inte heller. Hm, svårt det där. Ville nog bara gnälla lite utan att själv ha något svar 😉
Lika mycket som jag egentligen ogillar Judge Dredd med Stallone (och han själv tycker tydligen inte den är någon prisvinnare) så gillar jag att du gillar den och jag själv gillar Stallone 😀
Vrångmannen:
Gnäll på du, det är ingen fara, jag kan ta det 😉 Och vad gäller sista meningen så gillar jag det också.
Jag var tvungen att leta upp vad jag tyckte om filmen när jag såg den – så stort intryck gjorde den 😉
Å andra sidan minns jag inte mycket av Stallones film heller.
http://filmitch.wordpress.com/2012/10/21/dredd-2012-usa/
filmitch:
Är det så ”illa” tycker jag du ska tjonga upp gamle gode Judge Dredd på att-se-om-listan. NUUUU!!! ;D
Hmm, jag förstår iofs exakt hur det är att se en remake på ett original man gillar. Nu hade jag inga sådana känslor för originalet så för mig var det skönt att se en actionfilm som vågade ta ut svängarna. Ja, den är brutal, men det är skönt på något sätt. Varför ska alla filmer vara gjorda för 11-åringar och lägga in en massa trams bara för att? Här känns det som man gjort en våldsam film och hållt på det.
Underhållande på ett nästan John Carpenter-vis, och det funkar på mig. Ingen favorit, men bättre än mycket annat från serietidningsbranschen. Som du vet gav jag Dredd en stark trea.
Movies-Noir:
Visst är det okej med filmer som är brutala men Dredd är menlöst brutal, utan finess och handling. Ett litet blääääk är på sin plats tycker jag PLUS en uppmaning att se om den braiga filmen med den rätte Dredd 🙂
Intressant att jag läste inne hos Flmr att han också gillade denna (och han var insatt i serien också). Eftersom du är ett story Sly-fan kan jag förstå att det är svårt att acceptera denna version.
Movies-Noir:
Finns – konstigt nog – många som gillar denna versionen. Tänk att så många kan ha fel 😉