Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.
Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.
Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.
När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.
Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.
Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.
Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.
Du som känner mig förstår vad jag menar.
Du som inte känner mig förstår nog ändå.
Jag ser fram emot att se den här. Jag hade fått gratis förhandsvisningsbiljetter tack vare mitt guldkort hos SF och hade tänkt se den i morgon. Men nu ser det ut som om ena dottern kanske snor biljetterna för sig och sin pojkvän. Men senast i helgen ska jag se den!
Egentligen är jag ju inte vansinnigt förtjust i grovt våld på filmduken. Men Gosling kan ju inte missas. Plus att filmen har fått så vansinnigt bra kritik överallt.
Jessica:
Sno tillbaka biljetterna och se den två gånger själv istället. I stunder som denna måste man unna sig att vara ego 😉
De ångrade sig så nu står jag där ändå med en biljett över. Har inte lyckats hitta nån att ge den till. Känns lite fånigt att slösa bort den sådär. Men jag får väl bre ut mig över två säten. Eller försöka titta dubbelt så mycket.
Jessica:
Skänk bort den till nån trevlig tjomme utanför bion vettja. Vilken toppenpresent att få bara sådär 🙂
Grivt våld var ordet! Drive är nästa revy i kön från filmfesten. Hoppas få den nedplitad ikväll.
Henke:
Hoppas jag med så jag har nåt att läsa när jag kommer hem från dagens/kvällens filmmaraton 🙂
Drive är än så länge årets bästa film, utan tvekan. Och jag ser fram emot att se den någon gång nästa vecka när filmfestivalen är över.
Movies-Noir:
Me too, me toooooo 🙂
Och jag håller med dig om att filmens manus inte är något nytt, det sitter i utförandet.
movies-noir: Och det är ju nästan en större bedrift än att skriva ett nyskapande manus.
Jag känner samma sak när det gäller musik. Om filmen inleds med musik av Thomas Newman så får den minst en fyra i betyg av mig, av princip 🙂
anders; Men visst är det härligt när man hittat ”sin grej” som man vet funkar i alla lägen? 🙂
Ah, vilka förväntningar som byggts upp nu. Har försökt hålla mig ifrån det mesta som skrivits om filmen, men det är fan svårt nu alltså. Blir ett biobesök i det närmaste.
plox: Gå, bara gå. Tveka inte. Även om du inte får samma toppen-vajbs som jag så tvivlar jag på att du tycker det är en dålig film. För det är den inte. Basta! 🙂
Instämmer med Fiffi (så klart), ett biobesök är ett måste. Du lär inte ångra att du gick.
Jag såg Drive förra månaden (bor i Danmark och den hade premiär tidigare här tror jag) och älskade den! Har övervägt att gå in och se den en gång till, bara för att komma tillbaks till stämningen den ger.
Tron: legacy är också en fantastisk film. Men då marknadsföringen för den var riktad till typ 14-åriga killar, och det var innan jag började läsa din blogg, fick jag aldrig sett den på bio. Min sambo övertalade mig senare till att se den (på världens minsta TV-skärm) och då ångrade jag så mycket att jag inte fick sett den i 3D i biografen! Mår fortfarande lite dåligt när jag tänker på det, vilken filmupplevelse jag har missat..
My: Jag såg inte heller TRON: Legacy på bio (som du säger upplevde jag den under reklamkampanjen som en tonårsfilm plus att det är Disney). Men när jag väl såg den hemma med en kompis blev vi båda imponerade och klart nöjda. Musiken är ju givetvis en stor orsak till detta, men jag säger ofta att en film med riktigt bra musik kan inte vara en dålig film 😉
Och Drive är ju riktigt bra. Jag är extremt glad att jag såg den utan att veta så mycket om den. Och ett biobesök blir det nog nästa vecka…
My:
Att inte ha fått se Tron:Legacy på bio, ja, jag förstår att det gör ont och svider om vartannat. Men hur skulle du ha kunnat veta? Om jag inte hade gått på pressvisningen så hade jag sannorlikt aldrig sett filmen då jag precis som du trodde att det var en film enbart för unga tonårskillar. Men det var det ju inte! Det var en film för tjejer och medelålders morsor – också 😉
Apropå Drive så känns det som en film som tål att ses många många gånger. 🙂
Fiffi skrev: ”Apropå Drive så känns det som en film som tål att ses många många gånger.”
Precis som med de flesta Michael Mann-filmerna 😀
Movies-Noir:
Nähäru! Och det ska du få bevis för. Snart.
I beg to differ 😉 Jag sa inte heller alla, men några utvalda godingar… Jag antar utmaningen förresten 😀
Movies-Noir:
Och VILKEN utmaning sen. Herreguuuud, det kommer bli väääärldens längsta blogginlägg 😉
Ja, den här måste ju ses! Den där Gosling är att ta på allvar.
Pladd:
Japp. Utan minsta tvekan!
Härligt att höra (vilket jag har fått indikationer på tidigare) att vi har samma smak för musik 🙂
Även om jag inte gillade Tron:Legacy som film lika mycket som du, verkar vi båda två vara överens om att musiken till de båda filmerna är bland de bästa på senare år. Och känner precis samma begär som många här att jag vill se om Drive snarast möjligast och då brukar jag inte gilla att se om filmer särskilt ofta. Ja, det var sannerligen något speciellt med Drive.
Grym recension som vanligt!
http://royalewithcheese.blogg.se/2011/november/drive.html
http://film4fucksake.blogspot.com/2011/11/drive.html
🙂
Vrångmannen:
Du har sån sjuuukt bra smak. Ibland. 😉