Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!
Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.
Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)
Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).
Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.
Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.
Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.
Kanske det var någon på filmbolaget som jättejättegärna hade velat smacka den titeln på Punch Drunk Love och alla hade sagt, ”Nääää, men nästa gång vi får en film där den kan passa…” i hopp om att det aldrig skulle hända. Och så kom då Silver Linings Playbook…
Hahaha. Så måste det varit. Har du vaknat på rätt sida idag, Sofia?
Sofia & Henke:
Hahaha, jag tror du har rätt Sofia! 😉
@Henke: Det känns som så än så länge i alla fall 😀
Ojämn? Nej! Jag sögs in direkt och fann mig själv efteråt ha varit väl positiv till delar som jag annars hade suckat en del åt. Men förutom det löjliga (ändock charmiga) slutet var jag fast.
Titeln är ett åbäke dock.
Pladd:
Kul att du kände så. Du tyckte inte ens att den var för lång alltså?
Det var inget jag tänkte på i alla fall. Jag blev mest hänförd av stämningen. Den har ju ett Dylan-ögonblick att minnas, kan ha förlorat uppfattning om tid och rum efter det.
Pladd:
Filmer som får en att känna så måste tyckas om. Tyvärr upplevde vi den här filmen lite olika på den punkten.
Jag gillade Silver Linings Playbook (tänker inte nämna den korkade svenska titeln) och gav den faktiskt en svag fyra.
En intressant sak är ju (för de som sett den) att hon är minst lika ”psyksjuk” som han är. Det är väl därför de funkar bra ihop, de förstår varandra.
Nåja, tycker den funkade och så. Kanske att den var lite för lång som du är inne på. Slutet var väl inte heller klockrent, men så är det ändå ett lättsammare drama.
Movies-Noir:
Är det ett lättsamt drama? Jag tycker nog det är ganska tungt, i alla fall om man sätter sig ner och verkligen tänker igenom vad man just sett. Det är i vilket fall ett rätt tungt ämne som dom lyckas behandla på ett tämligen tjommigt sätt.
Jag är glad för att jag inte kände till den svenska titeln när jag såg filmen, för då hade jag bara retat upp mig. Men nu i efterhand surar jag som fan eftersom min blivande utgåva kommer ha det fula namnet på omslaget. Är ju nästan så att man få importera filmen från England.
Lina:
Jamen, usch. Kanske läge att avboka den och importera istället. Låter klokt. 🙂
Intressant när en översättning av en film nästan tar över hela fokuset från filmen i sig 🙂 Tror det är ett knep från filmbolaget i Sverige att ha en generisk filmtitel som kan lura in folk i biosalongen i tron om att det är en vanlig romantisk komedi.
På ett sätt är det i och för sig en romantisk komedi rakt igenom, men med tillräckligt många justeringar här och var under filmens gång gör att det blir något annat och jag tyckte den fungerade perfekt för vad den ville vara.
Martin:
Ahaaaa. Du menar så. Att med en usel titel som många retar upp sig på så pratas det mycket mer om filmen än det hade gjort om filmen var ”normalbra”. Ungefär som när Janne Josefsson ifrågasätter att det finns barnfattigdom i Sverige och kommer fram till att det INTE finns, vilket i sig göra att väldigt många mer pratar om detta än om han helt lugnt kommit fram till det motsatta. Typ. 🙂
jahapp. då har man sett den då. Ungefär så kände jag. Bradley Cooper var svinsnygg o Jennifer L var svinbra. De Niro lika likstel som vanligt..
Men inte var den sååå bra som man trodde efter all hype..o så kan jag inte annat än tycka..att hur snygg Bradley än är..att han är waay to old for Jen.
Snowangel:
Jag tänkte faktiskt inte på åldersskillnaden alls, tyckte mest dom var fina ihop. Att filmen var ganska blek är en annan femma 🙂