Tiden går fort när man har roligt.
Jag skrev ihop en hyllning till Woody Allen (med efterföljande Woody-films-helg) samma dag som den här filmen hade biopremiär och det känns banne mig som igår, men det var det ju inte. Det var den 29:e oktober för att vara exakt, nästan precis en vecka innan snökaoset kom till Stockholm och nu släpps filmen på DVD lagom när snön smält.
Woody Allen har lämnat sitt älskade Manhattan och beger sig återigen till London för att öppna dörren och visa oss in i ett sammeulsurium av relationer, lögner, otrohet och förhoppningar.
Den här gången får vi möta Sally (Naomi Watts) som är gift med den utbildade-men-vägrar-jobba-som-det läkaren Roy (Josh Brolin) som istället hade en one hit wonder med en roman för flera år sedan och jobbar sedan dess på en uppföljare men det går inget vidare. Sally, med hjälp av sin mamma (Gemma Jones), försörjer ensam den lilla familjen, vilket börjar bli smått ohållbart. Dessutom vill hon ha barn.
Mamman har blivit lämnad av sin make sedan 40 år (Anthony Hopkins), han fixade inte att hon ”unnade sig att bli gammal”. Han packade väskorna, köpte en sportbil, blekte tänderna, solade och tränade kroppen, fick telefonnumret till en hora som han kärade ner sig i och gifte sig med.
Mamman bröt ihop och fick kontakt med en spåkvinna, Sally har tröttnat på misären hemma och förälskar sig i sin chef (Antonio Banderas), maken Roy tröttnar även han och börjar flirta med den vackra Dia som spelar gitarr i fönstret mitt emot och visst kan du se grundbultarna för ett hederligt gammalt Woody Allen-romantiskt drama?
Jag har inget emot någon av skådespelarna och visst förstår jag att Hopkins har rollen som egentligen är självskriven Allen själv, men jag saknar Woody, jag saknar hans torra självironiska gubbighet. Antony Hopkins blir liksom en helt annan typ av äldre man, en kanske mer trovärdig och betydligt mindre humoristisk. Att se Woody Allen själv susa fram i en vit cab med blekta gaddar hade varit hysteriskt roligt, när Hopkins gör det blir det mer åldersnojig vardag.
Du kommer möta en lång mörk främling är 98 minuter skönt myspysig film. Inte någon Woody Allen-klassiker men jag har sagt det förr och kan säga det igen: han har en extremt hög lägstanivå. Om han hade spolat den inhyrda berättarrösten (Zak Orth) för att istället ha pratat själv hade jag ploppat upp betyget ett snäpp till.
52 minuter in i filmen får man som grädde på moset ett strålande tips vad man kan göra med vårskitiga fönster för att slippa tvätta dom. Jag tänker LUGNT anamma det tipset!
Jag håller med om att Woody har en hög lägstanivå, men han har också, eller lider av, en hög förväntansnivå. Även om denna film har en stor portion obligatorisk Woody-mys-pys-känsla blev jag besviken. Jag gillade inte karaktärerna så mycket. Jag saknade också New York. Tvåa.
http://fripp21.blogspot.com/2011/03/you-will-meet-tall-dark-stranger-2010.html
Allen är nästan alltid bra. Har missat många av hans filmer men tids nog får jag lov att beta av dem.
Såg den här igår kväll och jag ser i av princip bara filmer som Woody INTE är med i. Klarar inte av honom. Blir nervös av hans pratighet och alla nojjor. Ett stort minus i filmen är att han ljudillustrerar väldigt många scener med sån där infam civilingenjörsjazz som han själv envisas med att spela på sin klarinett. Sån musik hör inte hemma i den här typen av film. Vi pratar London för böfveln. Men – jag gillade småputtrigheten och de fina tvisterna i handlingen.
Vad jag ser fram emot den här! Jag tycker tvärtom mot Nemo, civilingenjörsjazzen (bra uttryck) och Woodys blotta närvaro är alltid något som lovar gott.
Henke:
Läste din recension och jag förstår vad du menar med att du inte gillar karaktärerna. Dom är bleka, i vissa av fallen mycket bleka, för att vara i en Woody Allen-film.
filmitch:
Du får boka in en månad av ditt liv när du BARA ser Woody Allen. Vilken HÖJDARMÅNAD!! 😀
Nemo:
Civilingenjörsjazz, hahahha, klockrent! Däremot tycker jag (till skillnad från dig) att den visst hör hemma i den här typen av film. I allra högsta grad tycker jag det. Det är ju The Woody Theme och jag kommer in i The Woody Mode direkt jag hör dom där trudilutterna. Och Woody själv är ju HYPERSKÖN med nojjorna och psyktugget. 😉
addepladde:
Nu har du två filmer som borde ligga högt på måste-se-listan: denna och The town 😀
Tja till sommaren kanske 🙂
Simpsons: "I like those Woodsy Allen-movies. Apart from that nervous guy"
Sofia:
Hahahaha!
Meh… Woody & jazz = jag blir väldigt nervös. Det är OK om det är psykologisk thrikker – inte småputtrig komedi – så är det för mig.
Hursom… nåt helt annat – att infoga utgivningsår på de filmer du recencerar – är det möjligt? Mest med tanke på att din välmatade filmblogg i övrigt innehåller så mycket bra info.
Nemo:
Om du tittar på etiketterna längst ner under varje recension så hittar du utgivningsår 🙂
Nemo igen:
Du kan även söka på årtal i "Sök recenserade filmer-rutan" så kommer alla filmer upp som jag skrivit om som har just det utgivningsåret du letar efter.
Isch… du är så bra Fiffi… och jag är en slarvig mänska som inte läser tilräckligt noga. Tack!
Nyfiken på vad du (och några andra) ska tycka om Midnight in Paris som jag såg tidigare idag…
Movies-Noir:
Den ligger i ska-se-gropen just nu. Har inte hunnit masa mig iväg till bion än bara. Lite för många föräldramöten på kvällarna såhär runt skolstarten… 🙁
Men snart så 🙂