Oftast när jag tänker ”idag känner jag för att garva läppen av mig, jag sätter på en komedi” så blir det bara bajs av allting.
Jag hittar nån gammal film som jag tror är rolig, sen sitter jag i soffan som ett stort jävla frågetecken och bara stirrar på scenerna framför mig som LÄTT kan hålla mig för skratt och blir besviken på ett mycket tråkigt sätt.
Att vilja skratta men inte kunna är banne mig värre än att vilja gråta och misslyckas.
Den där garva-läppen-av-mig-tanken kom över mig igår igen och då låg Due date nära till hands. Den SKA ju vara rolig. Det är ju en KOMEDI. Skäggot Zach är med och Robert Downey Jr vill jag gifta mig med (när han är Iron man) så han borde kunna duga att fnissa lite åt också. Jag kör, det här kommer gå bra!
Jag var verkligen helt övertygad, länge, om att det här är en ROLIG film, en skratta-i-byxan-rulle, men jösses så fel jag hade. Jag skrattade två gånger. En gång åt när dom körde en pick-up över ett gupp och skäggot Zach satt på flaket, fast han satt inte när dom passerade guppet, då FLÖG han. Andra gången jag skrattade var när Robert Downey Jr föreslog att dom skulle köra över ett gupp TILL för att skäggot Zach skulle få flyga IGEN. That´s it liksom.
Due date är en enerverande film, en irriterande film men också en väldigt – tro´t eller ej – engagerande film. Otippat som tusan faktiskt. Flera gånger tänkte jag ”vad duktiga filmmakarna är på att få mig att känna saker, fast jag egentligen inte vill”, för så var det. Jag reagerade hela tiden. Jag blev ledsen och stressad och förbannad och rädd och nervös och glad och otålig och på slutet nästan lite charmad och gråtmild av det omaka kompisparet.
Nån komedi är det inte, inte som jag ser det, men en helt okej roadmovie är det absolut. Jag skulle definitivt kunna se om den och kanske kanske skrattar jag tre gånger då? Eller fyra? Eller inte alls?
Vem vet?
Det relativt goda betyget gör att jag drar slutsaten att du inte har något emot att känna dig som en känslogisslan? Själv blir jag oftast fruktansvärt anti.
Kan komediproblematiken bero på att man oftast mer specifikt är ute efter att skratta eller möjligen bli underhållen och att det är betydligt lättare att underhålla än att roa? Jag tänker åtminstone sällan "åh, nu vill jag se en film som får mig att böla lika mycket som Gwyneth på Oscars".
Fast är det verkligen så vanligt att man skrattar högt till komedier? Jag gör det ytterst sällan (egentligen bara Smala Sussie, Leif och Burn After Reading som lyckas få skrattattacker hos mig gång på gång) och de flesta komedier passerar med ett leende som mest. Jag tycker situationer och tankebilder är roligare, men mer på ett intellektuellt plan.
Låtar jag tråkig? Nej, då. Jag gillar korkade komedier också, men det är sällan jag skrattar. Fast jag är ju å andra sidan inte en som gråter till film heller (som jag tror vi har pratat om i samband med Vägen), även om jag blivit lite mjukare på senare tid.
Det var jävulskt mycket jagjagjag i den här kommentaren, men i min världsbild får man aldrig nog av mig.
Sofia:
Att bli känslogissan är inte riktigt min pryl egentligen, jag blir ofta förbaskad på att dom lyckas, att filmmakarna vet preciiiis vilka strängar dom ska spela på för att få åskådarna dit dom vill. Jag försöker stå emot och hånskratta åt dom men sen sitter jag där och grinar eller skrattar i alla fall precis som "man ska".
addepladde:
Skrattar högt till komedier gör jag rätt ofta, men när det händer så är det oftast inte när jag är förberedd och TROR att jag ska skratta.
Jag skrattar nog lika ofta till filmer som jag gråter, tyvärr. 😉
Filmen var ok och lite smårolig men jag gillar Planes Trains…. för mkt den låg liksom i vägen för att jag skulle kunna den här filmen. Jag skrockar i bästa fall när jag ser något roligt på film. Det går år mellan mina skratt till filmer. Så rolig är jag 😉
Gråter till film ?
filmitch:
Så du varken skrattar eller gråter till film? Alla är vi olika. 😉
Det verkar som att jag och Filmitch ser på film på samma sätt. Med armarna i kors och med kritiska ögon. 😉
@addepladde: Så när du och filmitch ser på film skulle man lika gärna kunna slänga på er varsin björnskinnsmössa och ställa upp er utanför Buckingham Palace?
Jag kan ju inte tala för Filmitchs räkning, men för egen del stämmer det nog rätt bra. 😉
Tyvärr inte i mitt fall då jag inte kan vara stilla längre än ca 30 sekunder. Drottningen skulle nog se till att jag fick sparken 🙁 Detta med att sitta stilla är ett problem på bio då jag inte vill störa, därav köper jag om möjligt alltid de lite större "lyxsätena" annars är det lägst upp till vänster som gäller (så jag kan sträcka på benen ). Men armarna i kors o kritiska ögon javisst 🙂
Sträcka på benen måste jag tillägga är väldigt viktigt för mig med. Jag kan visserligen sitta still utan större problem, men jag måste ju få plats också.
Däremot har jag aldrig prövat lyzsätena. Finns ju sådana på Bergakungen i Göteborg, men de är placerade lite för långt ner för min smak. Och sen är jag rätt snål av mig också. Hör nog ihop med mitt studentskap.
Vad är det med mig och viljan att skriva z istället för x? Tidigare idag blev Nixon Nizon..
addepladde:
Så länge du inte skriver "kramiz" i mejl så behöver du nog inte vara orolig 😉
@addepladde & Fiffi: Jag vill bara understryka att förstärkningen "kjamiz" renderar i kompanistryk 😀
Sofia:
OCH inrubbning meddelst klipulver!
Kjamiz på er allihopa. kunde bara inte låta bli…
filmitch:
*knuffas in bland nyponbuskarna*