DUPLICITY

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jaså…kanske?

Jag kanske ska harkla mig, titta stelt i fjärran och projicera någon form av afasi på mig själv för jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Vad är det här?

Julia Roberts är världens sötaste när hon ler sådär som bara hon kan med sjutusenåttahundra kritvita perfekta tänder, men när hon får ett filmmanus i sina spetiga händer som inte är bättre än baksidesannonsen för Telefiket i Se&Hör då sätter jag ner foten. Då är det inte okej.

Och den faaaaaan som gett Clive Owen nyckeln till Hollywoods finrum skulle jag vilja se i ögonen. Clive Owen är nån slags Nicolas Cage-copycat som desperat försöker efterhärma Cage Den Store till både uttal och manér men som alltid faller pladask på sin egen självgodhet.
Clive Owen är inte trovärdig. Han är i princip ALDRIG trovärdig och som nån form av mästerspion är han det definitivt inte. Sen kan jag se det komiska i att det är just Nicolas Cage han försöker härma. Jag menar, när var HAN riktigt bra sist?

Duplicity är ett beigt stolpskott så dåligt att jag inte ens kunde somna av den. Jag satt mest och tänkte på exakt VAD som gjorde filmen så infernaliskt intetsägande och nu har afasin drabbat mig på riktigt för fast jag försöker bena ut det så vet jag fortfarande inte.