”You can´t wait for inspiration. You have to go after it with a club”.
Jack Londons klassiska citat blir våldsamt tydligt när den läses upp till förtexterna och till ljudet av hjärnsubstansklaffs när danske Lars Olafsen (Thure Lindhart) kör på en hjort och slår ihjäl den med nåt han hittat längs vägen. Han är i Kanada och ska jobba som lärare och han är sådär skönt laidback som varje lärare ”borde” vara. Han har barnsligheten i behåll, han tycker det är roligt att undervisa och han har inte tröttnat det minsta på elever. Dom är spännande – även den stumme och knepige Eddie (Dylan Scott Smith).
Eddie behöver ett fosterhem när hans mamma (och skolans största sponsor) dött och Lars kollegor kommer på en jättebra idé eftersom dom av nån anledning inte gillar Lars: Eddie ska bo hos honom! Och Eddie flyttar in. Och Eddie går i sömnen. Och Lars letar efter Eddie och hittar honom alldeles superblodig varenda varenda natt. Och nej, det är inte blodpudding och inte heller djur Eddie äter men hela grejen är ganska tjatig för Lars.
Det här är en dansk-kanadensisk film som jag tror har gått runt med Jack Londons klubba länge, om inte i jakt på inspiration så för att leta pengar. Finansiärer till en film som denna växer inte på träd. En kannibalkomedi kan inte i något läge vara en storsäljande blockbuster men det behöver inte innebära att den saknar existensberättigande. Jag tycker filmen är mer intressant än bra och den gör mig mer glad än rädd. Thure Lindhart är rätt charmig som den danska Thore Skogman-look-aliken (fast ung och vid liv) och engagemanget och viljan från människorna bakom filmen lyser igenom på ett fint sätt – men – det gör inte filmen till nåt jättesprudlande att hänga i julgranen. Tyvärr.
