Det finns inget, inget, som gör så själsligen ont att se som Joel Kinnamans blick när han mist kontrollen över sitt eget liv.
Tänk på Frank Wagner, tjallaren i Johan Falk-filmerna. Tänk på hans ögon när han gick där på Göteborgs gator med nån lite för tunn täckjacka högt uppdragen under hakan i snålblåsten och han visste att alla var ute efter honom, att han behövde avstå från sin kärlek för att på nåt sätt ändå kunna få ha henne kvar, att han kände på sig att shit var på väg att goes down och att han bara var en bricka i ett kolsvart spel.
Den nedtryckta frustrationen, rädslan, litenheten, allt kan han förmedla genom att bara titta rakt fram. Blicken. Hundögonen. Tårglansiga och tomma men ändå så jävla levande.
Här spelar han Elliot Baker, en pappa till två söner som han träffar alldeles för sällan. Men nu börjar han så smått få fason på sitt liv och ska umgås med grabbarna en hel helg. Sönerna Bradley (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) är inte helt bekväma med att vara ensamma med pappan men anpassar sig till situationen när mamman och hennes nya man Ted åkt hem.
Elliot är inte riktigt samma typ av pappa som den Ted dom är vana vid hemma. Elliot har ett gevär under sängen, han har bandage kring högerhanden, han är ingen hejare på heminredning och han har inga problem med att bryta lite mot lagen när han ska ta med sönerna på ett biltur.
En biltur var det ja.
Edge of winter hamnar lite i samma filmiska genre som Joe (och alla som följt min blogg mer än tre veckor kan inte ha missat vad jag tycker om DEN filmen) och banne mig, den här filmen är nästan där, den är på femman och nosar. Jag tycker grabbarna spelar otroligt bra båda två och jag tycker Joel Kinnaman är självlysande precis som samma sätt som han var i Johan Falk. Det är en sån BRUTAL star quality på hans agerande att jag blir alldeles stum. Är det här samma kille som spelade Rick Flag?
I avsnitt 61 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om den här filmen.