Elling har bott med sin mamma i hela sitt liv. Plötsligt dör hon och hela hans fyrtioåriga trygghet försvinner och socialtjänsten rycker in och ger honom en plats på ett hem för psykiskt sjuka.
På hemmet träffar Elling Kjell-Bjarne. Han är stor och burdus och Ellings totala motsats till det yttre. Till det inre har han inte heller alla indianer i kanoten. Tillsammans får dom chansen till enskilt boende i en lägenhet i Oslo, Elling som aldrig klarat sig själv och Kjell-Bjarne som inte vill något annat än att träffa en pige.
Elling och Kjell-Bjarne framkallar samma känslor hos mig som Forrest Gump gjorde i sina bästa stunder. Känslan av medmänsklighet, av förståelse, av rädslor och glädje. Av att känna sig så jävla udda i alla tänkbara sammanhang men ändå stå på sig, orka kämpa vidare och inse att livet är alldeles för kort för att bara lallas bort.
Det här är en riktig glad-i-magen-film.
En film som passar utmärkt imorgon. Fan vad deppig man blir av att följa nyhetsbevakningen ifrån Norge!
Joel:
Vilken jävla katastrof! Jag mår illa, det är helt sjukt alltihop.
Ja det här är nog den katastrof som berört mig mest sedan Palme sköts. Har inte sovit en blund… 80 tonåringar massakerade till döds på ett politiskt sommarläger efter att gärningsmannen sprängt parlamentet som diversion.
Joel:
Jag lyckades somna framåt småtimmarna bara för att vakna till nyhetssändningarna nu att 10 döda på lägret har blivit 80. Tyvärr tror jag inte det kommer räcka där… Det enda minimalt positiva jag kan se i hela tragedin är att den trolige gärningsmannen inte är död. Då kanske det går att få några svar på varför åtminstone.
…och nu är det 84…
Ja det måste ju nästan vara unikt att en gärningsman inte tagit livet av sig efter ett sånt här vansinnesdöd.