Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.
När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.
När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.
Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.
Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.
När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.
Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.
Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.
Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.
Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.
Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.
Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!
Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.
Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?
Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.
Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.
Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.
Filmen har jag inte sett men däremot känner jag till skillingtrycket och kan melodin fast egentligen vet jag inte om det är något att skryta med 😉
Filmen ska ses någon gång frågan är bara när?
filmitch:
Jag känner igen problematiken. Så många filmer så lite tid och så många bättre filmer som hela tiden kör om på insidan. Men när jag hade sett den här filmen kände jag direkt ”varför väntade jag så länge när den var så bra”? Kanske för att den väntade in rätt tillfälle? Alla andra gånger kanske jag inte hade uppskattat den. Så vänta du in filmen tills det är meningen 🙂
Hand upp på skillingtryckssång. Körde du ”I en sal på lasarettet” också? 😉
Tar med mig denna spark i rumpan — Elvira står i hyllan och snart är det ju 6 juni…
Sofia:
Gosh….prata inte om det. I en sal på lasarettet var min gråtlåt när jag var liten. Den och musiken till Mot alla vindar, då började jag böla direkt. Är du säker på att vi bara är 40 och inte 80? 😉
Sal på lasarettet – har blivit lite rysligare efter Triers Riket.
Ibland blir jag allt lite fundersam. Men jag kan ta 80 — hej pensionering och obegränsat med filmtittningstid 🙂
Fin och rörande film, både till utseendet och innehåll. Många scener förstod jag inte tyngden och betydelsen av förrän jag läste om dem i den tunga biografin ”Höggradigt jävla excentrisk” av Mårten Blomqvist. Därför borde jag nog se om den snarast. Men tycker att filmen lider så mycket av att den är dubbad med ljud som är inspelat efteråt. Det känns så synd och tar udden av det mesta :/
dan:
Jag tänkte en del på det där med ljudet, att det ibland inte synkar och ibland känns som att ljudet kommer nån annanstans ifrån. Jag trodde även att Pia Degermark var dubbad ett tag men det var nog bara felsynkat med läpprörelserna i vissa scener. Håller dock med om att det var synd, det borde gå att fixa till kan man tycka.
Det tråkiga är ju att hon är det. En som heter ”Yvonne Ingdal” dubbade eftersom Pia Degermark inte pratade danska :/
dan:
Åfan, så det var så i alla fall. Trist 🙁
Nej, jag kan inte säga att jag diggade skillingtrycket när jag var liten och inte nu heller. Har jag ens hört ett skillingtryck? Däremot gillade jag Elvira skarpt. Tack för ping!
@Sofia: Kommentar på min recension:
Sofia skriver: 17 augusti, 2012 kl. 09:48: ”Åh, vad bra att du gör mig förberedd på vad jag har att vänta. Den står och väntar i hyllan…”
😉
Jojjenito:
Skillingtryck låter så sjuuukt gammalt, ”en gammal låt” låter betydligt mer modernt och även om Elvira Madigan inte är en ”modern” låt så känns den inte så pass gammal som ett skillingtryck. Nåja. Du har inte missat så mycket i musikväg där 😉
Finfin film det här! Jag köpte filmen strax efter att jag läste din recension har jag för mig, SÅ länge har den stått och väntat.
@Jojjenito: Haha, ja du ser — här går det inte fort. Så nu är det kanske bara två år kvar innan jag verkligen ser den 😀
Aha, det jag tänker på nu är att vi måste få en framställning av detta skillingtryck av dig på någon filmspanarträff i höst. Det vore något.
Precis som du föll jag i någon hypnotisk trans när jag såg filmen. Den är märklig på det viset. Jag gillade dock inte Berggren. Han såg ond ut.
Henke:
Det värsta är att det känns som att orgeltangenterna sitter i fingrarna, att jag minns hur man spelar hela ”biten” med ryggmärgen. Det är fan illa 😉