Härom kvällen satt jag och en handfull vänner och diskuterade det här med den ariska medelklassen. Vi alla både arbetar och bor i områden i Stockholm där det i princip enbart bor arisk medel(och över)klass. Känslan är att så segregerat som Stockholm är nu har den här staden aldrig varit och det känns som att dom som bestämmer – den ariska medelklassen – är rätt nöjd med det. Det är skönt att bo i områden med likasinnande, det är lugnast så på nåt vis även om det innebär en tävling med grannen om snyggaste bilen, coolaste gräsklipparen, dyraste kläderna och mest perfekta barn. Det pratas om klasstillhörighet på sätt som jag knappt hört på trettio år och skillnaderna mellan dessa klasser ökar för var dag som går. Det här är inte science fiction, det här är verklighet.
I Varberg protesterar grannar mot bygget av ett gruppboende för utvecklingsstörda ungdomar, i en annan stad knackar grannar på dörren av rädsla för ett barn som inte ”är som alla andra”. När det pratas om natthärbärgen tycker dom flesta att det är viktigt och att det behövs men kanske inte på min gata, tänk om det skulle sitta nån lodis nånstans, lägenheten skulle ju sjunka i värde. När det urartar i förorten så är det ”dom” som bränner bilar, det är ”där borta” det är gängbråk, det är inte här det kastas sten på polisbilar. Bor du på rätt ställe kan du lugnt sova vidare på nätterna och utan samvetskval strunta i vad som är orsak och verkan. Bor du på fel ställe och skulle vilja flytta är det allt annat än lätt. En vanlig familj med ovanligt efternamn boendes i Vårby Gård som vill flytta till ett – på pappret – ariskt medelklassområde, det är banne mig lättare att flytta till Månen. Det här är inte heller science fiction, det här är verklighet.
När människor med psykisk ohälsa söker vård är det oftast inte vård dom får, dom får piller. En lösning på psykiska problem tar tid, kräver hjälp av utbildad personal och åtskilliga timmar av samtal samt eventuell förändring av livssituationer. Att stoppa i sig medicin är en hjälp men ingen hållbar lösning i längden. ”Ät dom här tabletterna, dom håller dig lugn/ångestfri/pigg/gör så du kan sova, hej, nästa!” När människor med fysiska problem söker vård kan man skratta sig lycklig om man har privat sjukförsäkring och därmed nyckeln till låset på fina sjukhuset. Garanterad snabb vård, inga vårdköer, inget knussel. Har du ingen försäkring men kan hosta upp pengar kan du köpa dig en plats. Har du varken pengar eller försäkring kan du prova att ringa Vårdcentralen och hålla tummen för en tid inom ett par veckor för att sedan få en remiss inom en månad (eller två) till rätt instans med förhoppning om att du självläkt innan och att du inte har ont nog eller råd att sjukanmäla dig från jobbet.
Vill det sig riktigt jävla illa, att du får en sjukdom som innebär en dödsdom, att du fysiskt inte kan jobba men att läkaren på Försäkringskassan som du aldrig träffat beslutar att du är frisk nog att jobba fast cellgifterna tär och dödsdagen – och med den dödsångesten – kryper allt närmare och du får besked att det finns jobb för ”såna som du”. Du borde kunna ligga ner och jobba, som till exempel telefonförsäljare behöver du faktiskt inte nödvändigtvis sitta upp och säger du nej nu blir du utförsäkrad för alla ska jobba, alla ska med. Kvinnan i verkligheten som fick just detta besked dog fjorton dagar senare. Det här är inte science fiction, det här är Sverige idag.
Jag sitter i biografen och ser en film om planeten jag bor på. Jorden är en miljöförstörd överbefolkad sophög. Den välbärgade ariska medelklassen har flyttat till en rymdstation, en alternativ värld vid namn Elysium, en värld där luften går att andas, det är rent, snyggt, polerat, korrekt och alla har det gott ställt. Det existerar inga sjukdomar på Elysium. Alla invånare har en ”lagningsbänk” hemma, en form av röntgenapparat som kan bota alla möjliga och omöjliga sjukdomar och alla ser om sitt hus, ingen vill att arbetarna – jordmänniskorna – ska komma dit upp. Dom är ju sjuka, fattiga, ”inte som oss”. Människorna som betalat dyrt för att leva på Elysium vill leva ifred i sin högkvalitativa likriktade livsmiljö utan inblandning av kreti och pleti. Det där är filmisk science fiction a la år 2154 men bortsett från röntgenprylen skulle det kunna vara nutid i vilket I-land som helst.
Neill Blomkamp har gjort en underhållande blockbustersciencefiction som är mer politisk än ledarsidorna i morgontidningarna och jag gillar det. Jag gillar att han vågar ta ställning, för det är ingen som helst tveksamhet i att Elysium representerar USA och att Jorden är Mexico (eller att Elysium är världens samlade I-länder och Jorden är ett U-land). Det handlar om invandringspolitik, om sjukförsäkringar, om apartheid (precis som i hans förra film District 9), om människans värde och ovärde, om empati och egoism och allt är vrålsnyggt packeterat i en framtidsthriller som får mig att sitta och le som ett barn som just kommit på storheten med Lego.
Musiken pumpar på samma sätt som i Dark Knight Rises, effekterna är lika delar coola som oklanderligt gjorda och alla härliga småljud imponerar stort på mig. Jag är inte ett dugg förvånad att Matt Damon briljerar men han gör det verkligen. Han är en stor skådespelare – och människa – på många sätt (titta bara här. Vill du se långa versionen klickar du här). Trots att Jodie Foster inte är med så mycket så är hon kalas när hon är i bild, iskall och distanserad.
Det här är augusti månads filmspanarfilm och jag såg den med mina filmspanande vänner i lördags. Många i gänget hittade flera punkter i filmen att klaga på, sånt som kändes ologiskt, irriterande, enkelt, larvigt, klyshigt, rent fel och dumt. Några tyckte att filmen saknade etik, moral och politiskt budskap, att Blomkamp sjabblat bort sig. Jag satt och lyssnade på kritiken och undrade om vi sett samma film. För mig är Elysium inte det minsta banal. För mig är Elysium en underhållande blockbusterfilm som får mig att tänka på allt som är viktigt – för mig. Den får mig att ta ställning i mitt huvud för vilken typ av värld jag vill leva i.
För mig är Neill Blomkamp en frisk fläkt i regissörsträsket, en snubbe som tar ställning och som försöker göra skillnad på det sätt han kan och jag tror inte det är en slump att han fått med både Matt Damon och Jodie Foster på tåget. För mig är nämligen Elysium mer än ”bara” underhållning, det är ett statement och det känns som att samtliga inblandade i filmskapandet tycker som jag.
Jag sitter och tittar på en film som utspelar sig hundrafemtio år framåt i tiden och det känns som om jag är där. Jag är inne i filmen från första sekund till den sista och jag har inget problem med någon del av storyn. Eventuella glapp köper jag med hull, hår och glädje.
Jag tittar på en hollywoodskapelse som haft 100 000 000 dollar i budget och som får mig att tänka på ett gruppboende i Varberg. Hur ofta händer det?
Läs gärna vad resten av Filmspanarna tycker om filmen. Jag misstänker att åsikterna skiljer sig åt rätt rejält. Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The velvet café, Fredrik on film, Har du inte sett den, Filmparadiset och Movies-Noir.
Väl talat! 🙂
Jag tyckte iofs att filmens kändes lite slarvig, mest under actiondelarna, och att många karaktärer var ganska tråkiga. Men jag gillar verkligen att Blomkamp har något att säga. Är så trött på robotar och superhjältar, inte för att jag ser så många av filmerna om dem, men… Det är uppfriskande att det går att säga någonting samtidigt som man lyckas underhålla biopubliken. 🙂
Gustav:
🙂 Det blev en hel jädra uppsats av det här…
Jag är (föga förvånande) inte trött på vare sig superhjältar eller robotar (visste inte att man kan bli det ;)) men det jag är trött på är meserier, att det är så få som vågar stå för sin åsikt, som vågar och vill få folk att börja tänka. Och vad kan vara smartare än att stoppa in den viljan i lättsam blockbusteraction? Heja Neill Blomkamp!
Väldigt tänkvärt får man säga… överväger om jag ska se den här eller den andra Matt Damon filmen på bio nu…
Joel:
Filmerna du väljer mellan har fler likheter än man kanske först kan tro. Här är mina tankar om den andra:
https://www.fiffisfilmtajm.se/promised-land/
Att filmen har ett politiskt/moraliskt budskap är ganska tydligt. Problemet, för egen del, är att det är just det som sänker filmen. Historien bjuder inte på något nytt, något som överraskar. Istället leder det exakt till vad jag tror den ska göra redan i början. Sånt tycker jag är synd.
Att dagens samhälle mer och mer ser ut som i filmen har du helt rätt i. Utveckligen går åt det hållet. Tyvärr är det inget som går att stoppa. Visst är det politikernas fel från början. För många tas in under kort tid och segregationen är ett faktum…
Jämför man med District 9 så hade den också ett liknande budskap, men storyn funkade klart bättre. Även vid omtitt var filmen både underhållande och bra.
Elysium är inte alls dålig, men mer än en trea blir det inte.
Movies-Noir:
Visst är buskapet tydligt men när det packeteras i science-fiction-inslagningspapper så blir det en annan sak, det skrivs inte på näsan. Buskapet presenteras som en saga (eller en fabel med Max och Kruger som djur ;)) och det är både snyggt och smart gjort tycker jag.
Jag såg om District 9 i söndags och jag tycker fortfarande att den ”bara” är 3/5.
Du talar väl och ger röst åt din åsikt och det är bra. Men att det moraliska budskapet inte skrivs åskådaren på näsan? Där har vi helt olika åsikter. Jag tycker att det är just det Blomman gör och jag reagerar inte positivt på den känslan.
Dessutom ger han inga som helst förslag på lösning… Det är enkelt att klaga på den politik som förs, och det ska gudarna veta att många gör, men att komma upp med riktiga lösningarna på problemen, det är inte lika enkelt! Om man nu ger sig in i moralpredikningarnas värld kan man inte bara ducka för den jobbiga efterbehandlingen. Annars blir det tunt och otillfredsställande och inte ett dugg mer berikande än tv-predikanter och andra nollor som säljer enkla sanningar på komplexa frågor.
Too harsh?
Henke:
Too harsh? Din åsikt? Nej 🙂
Jag vidhåller att budskapet inte skrivs på näsan, inte för den grupp av människor som (tror jag) är den största målgruppen för filmen. Tror du att 15-16-åringar uppfattar budskapet lika tydligt och uppenbart som du och jag gör?
Jag såg District 9 med några kids och apartheidfrågan som ALLA vuxna som ser filmen tycker är glasklar var inte alls detta för ungdomarna. Apartheid är tydligen ingen stor och/eller viktig fråga i skolan. Detsamma gäller politik. Jag frågade några av barnens kompisar vad det innebär att vara ”röd eller blå” och dom trodde allihop att det betydde att vara varm eller kall. Dom är alltså 16 år! Så nej, jag tycker inte Elysium är en _för_ enkel historia på något sätt, däremot hade den känts _för_ enkel om Blomkamp hittat på en lösning för världsproblem som var enkel nog för att funka i en blockbusterfilm.
Roligt att filmen hittade så stor resonansbotten hos dig! Men patos allena gör ingen film känner jag. Sci-fi är ju alltid tacksamt att använda för att kommentera samtiden, jag tycker bara att han gjorde det på ett klurigare sätt i District 9.
Håller med dig, Sofia. Vi är helt överens i detta fall 😀
Sofia:
Om patos allena inte gör en film så borde Äta, sova, dö (till exempel) aldrig ha gått från manusidé till färdig film 😉
Personligen tycker jag patos är en väldigt bra anledning till att göra film. Tänk om fler hade det.
Starka känslor för en film som de flesta (jag inkluderad) gett en 3:a. 🙂
Det jag gillar mer med Elysium än District 9 är att actiondelarna av filmen (även om de inte alltid är så välgjorda) inte känns som de skär sig med början på filmen. I District 9 är ju parallellerna till apartheid rätt tydliga, och då blir det lite konstigt med rena slakt- och pangpangscener. Så upplevde jag det iaf.
Gustav:
Det är väl härligt när en underhållningsfilm ger upphov till känslor överhuvudtaget? 😉
Så sant som det är sagt! Betydligt roligare än när folk jämför hur snabbt de kan gissa twisten som kommer på slutet i valfri blockbuster. 🙂
Härlig passion, härlig text. Jag tycker väldigt lika fast med kanske en tiondel av din inlevelse. 😉
Sen störde jag mig som sagt på slutet där det blev övertydligt (tyckte jag), för enkelt och dessutom (och det var nog det värsta) jobbiga actionscener med skak och klipp.
Jojjenito:
Mmmm, det var skakigt men jag kände det mer som ”skitiga” actionscener, fick lite sandiga Mad Max-vajbs 😉
De sandiga actionscenerna var klart bättre än slutfajterna. Tror Jojjenito var inne på det också, i nåt kommentarsfält nånstans. 🙂
Härliga dialoger här i kommentarsfältet!
Man kan ju lugnt säga att det inte direkt tar bort intresset för att se
denna film! 🙂
Ska bli mycket intressant då Bloomkamps förra var en riktig höjdare…!
Steffo:
Filmer som får betyg som pendlar mellan svaga tvåor till starka fyror är oftast intressanta (fast det finns ju varianter där betygsspannet är ännu vidare, Dogtooth tex) men det här är ju ändå ”lättsam underhållning” och ÄNDÅ händer det grejer i tankeverksamheten – i alla fall hos undertecknad. Men långt ifrån alla är ju inne på min bana.
Ska bli intressant att läsa dina tankar sen :).
Det mesta är sagt redan, men som du ju redan vet sällar jag mig till dem som tyckte att budskapet skrevs på näsan eller skreks i örat eller vad man ska säga. Jag tycker det blir mer intressant om det inte är helt självklart vad som kan/bör göras. Men snygg var den ju. Därom är vi eniga.
Jessica:
Du har fler i ditt åsiktslag än jag har i mitt, det är helt klart. Men jag står på mig, toppenfilm det här 😉