Två unga amerikanska män är på semester nånstans på den engelska landsbygden. Det är mörkt och kallt och när dom kommer fram till puben med det smått omysiga namnet ”The slaughtered lamb” bestämmer dom sig för att gå in. Trots den osedvanligt ogästvänliga pöbeln är det i alla fall varmt därinne och dom sätter sig ner vid ett bord. Snart ser dom en femuddig stjärna målad på väggen och ljus vars vekar står tända och fladdrar. Nånting skumt är det härinne.
David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) känner sig inte direkt välkomna därinne när dom droppar frågan om stjärnan och ljusen så dom klär på sig och går ut i mörkret och regnet igen med pöbelns förmanande ord ringandes i öronen: håll er på vägen, håll er borta från heden och håll er verkligen borta från månen.
Lättare sagt än gjort att lyssna på råden. Det är kolmörkt ute och månen är full och överallt. Heden är snabbaste vägen till nästa by och vips är dom vilse. Och häpp, nåt otäckt dyker upp i mörkret. Nåt stort, hårigt och blodtörstigt.
En amerikansk varulv i London är en skräck-komedi av allra bästa märke tycker jag. Filmen har glimten i ögat från början till slut och Rick Bakers effekter, varulvsförvandlingen, tål att ses i sakta mak, ruta för ruta för det är ett hantverk av guds nåde. Inga datorgjorda effekter här inte, fan, det fanns ju knappt datorer 1981. Ja nu tog jag i lite men bara lite för effekterna är, hur man än vrider och vänder på dom, makalöst snyggt gjorda.
Det här är en film som dryper 80-tal i allt från färger till kläder till möbler och musik, det är trots allt 80-tals ikonen John Landis som både skrivit och regisserat filmen. Det var fint att höra Bobby Vintons lugna version av ”Blue Moon” till förtexterna, Sam Cookes balladversion av samma låt under varulvstransformeringen och sen en upptempoversion av låten till eftertexterna. Där emellan får vi givetvis höra ”Bad moon rising” med Creedence Clearwater Revival.
Jag tycker det här är en BRA film alldeles oavsett hur man genrebestämmer den.
Nästa tisdag kommer det en ny varulvsfilm här på bloggen. Hurra!
Den stora snackisen ”då när det begav sig”! Kommer ihåg att det var rejäla köer i biokassan. 🙂
Och det bästa; den håller än! (men man måste givetvis se den oklippta versionen! Hu!)
Steffo:
Vilken tur du hade som fick se den alldeles lagligt när den kom. Det fick inte jag. Det hade man väl fixat som nioåring? 🙂
Härligt att se att klassikern höll även för dig. Och ditt betyg tycker jag garanterar att filmen också är mer än ”bara” snygga effekter även om de är icke alls föraktliga.
Sofia:
Jag tycker det mesta med filmen är riktigt bra. Starka scener – på många sätt.
Väldigt bra rulle, men inte min favorit bland alla varulvsrullar.
Pappan:
Får man fråga vilken som är favvisen?
Det är ju just dom praktiska effekterna som är så trevliga med dessa äldre filmer. Dom har inte kastat på nån sunkig datoranimering och har istället satt sig ner för att skapa något riktigt. Mycket bra det!
Simon:
Precis! Den här filmen blir därför ”äkta” på ett helt annat sätt.
Såg om den ganska så nyligen och den visade sig vara bättre nu på ålderns höst än när det begav sig – en av de bästa varulvsfilmerna.
filmitch:
Verkligen. Den är härlig!