EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON

Förutsättningarna för en bioeftermiddag med Roy Anderssons nya film var dom allra bästa.

Efter frukostfika med en god vän, ett jobbmöte som jag skulle kunna skriva ett längre kåseri om (som innefattar kombinationen av en oklanderlig mörkbrun backslick och en väldigt ljus dammråtta) samt en rask promenad runt Stockholms centrala delar i jakt på en collegetröja av Familjen-karaktär kom jag fram till biografen och köpte mig en gratisbiljett till föreställningen av En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det visade sig att jag hade 4800 outnyttjade bioklubbspoäng. Så lägligt! Och så olägligt att det inte går att utnyttja dessa poäng när man bokar biljett på nätet vilket jag typ alltid gör. Men lägligt för SF. Den enes bröd, den andres död und so weiter.

Denna duvfilm verkar inte vara någon större kassa-ko för SF. Smultronställetmärkning OCH vinnare av Guldlejonet på Venedigs filmfestival imponerar inte nämnvärt på den stora massan och det förvånar mig inte det minsta att medelåldern bland oss fyra besökare i salongen hamnade på dryga 65 – mig inkluderad. Tre pälsmössor och jag.

Efter Sånger från andra våningen och Du levande avslutar nu Roy Andersson sin trilogi som handlar om att vara människa. Två skitfilmer och nu nåt om en duva. Hurra. Utan överdrift kan man säga att mina förväntningar på filmen var ytterst ljumma. Eller stabilt låga om man så vill.

Filmen börjar och Roys minutiöst planerade och perfekt scenograferade scener känns igen. Som färgsättare tänker jag extra mycket på att kulörerna aldrig blir kraftigare än vårdcentralgul, folktandvårdsgrön och försäkringskassegrå i någon av scenerna och allt andas svensk folkhem a la 50-60-tal. Att alla väggar i alla scener är smutsiga i hörn och längs lister förstärker upplevelsen av vardagsmisär. Han är duktig på det Roy. Han gör sin grej ända in i kaklet och det ska han ha cred för även om jag inte alltid förstår storheten i slutprodukten.

Men en kvart in i filmen händer nåt. Det suckande frågetecknet som satt sig på mitt huvud lägger sig på sidan och glider ned för axeln och istället växer ett litet utropstecken ut. Jag gillar det här! Jag nyper mig i armen för att se om jag sover men det svider och jag blir glad. Jag har redan fnissat lite åt en scen med en handväska i centrum men fick inget medhåll av mina salongskamrater men sen kommer en scen som vi alla fyra skrattar åt och det känns fint. Jag mår riktigt bra ett tag, Roy har god vittring på en solklar fyra men sen kommer den lååååånga scenen som innehåller en häst (vill inte spoila mer än så) och då hamnar jag i Du levande-mode. Fan så segt det är och jag fattar noll av vad han vill säga.

Andra halvan böljar lite fram och tillbaka, bra scener blandas ut med fesljummen potatismos och sen kommer scenen som räddar betyget. Apan. Apan! Trean som höll på att glida ner mot en stark tvåa blev med ens stark. APAN!

För mig är denna duvfilm Roy Anderssons starkaste film hittills. Det känns kanske lite konstigt att säga när den ”bara” får en trea men med tanke på vad jag tycker om dom andra två filmerna är det ett stort steg i rätt riktning, åtminstone för mig. Det känns som att jag knäckt Roy-koden litegrann.