En galen natt

Det finns få män på denna jord som skulle behöva tjata så lite på en date night med mig som Steve Carell. Å andra sidan är det få kvinnor som skulle behöva tjata så lite som Tina Fey också, hon är rent bedrövligt rolig och jag tror att en american-pancake-dinner med henne skulle vara ett minne för livet.

I filmen Date night spelar Carell och Fey paret Foster, sönderarbetade småbarnsföräldrar med minimal tid för romantik och vuxenmys men som ändå försöker göra det bästa av situationen och skaffar barnvakt ibland för att umgås på tu man hand över en god middag.

En kväll vill dom vara lite mer crazy än vanligt så dom åker in till stora staden (New York) från sin trygga förort för att försöka få bord på innestället nummer 1: restaurangen Claw. Det går sådär, folk har bokat bord månader i förväg men dom vill liksom inte ge upp tanken när dom ändå är där så dom ställer sig i baren och hoppas på tur. När servitrisen ropar upp ett bord för två till ”Tripplehorns” och dessa Tripplehorns inte dyker upp tar dom chansen, sträcker upp handen och ropar ”That´s us!”. Bordet blir deras men Tripplehorns visar sig vara ett par som var eftersökta både av polisen och den lokala skumraskmaffian och Fosters romantiska date blir istället ett actionfyllt äventyr.

Det positiva med filmen är scenerna från vardagen. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla som sett baksidan av småbarnsåren på nära håll och jag får en skönt verklig känsla för relationen. Carell och Fey är ett jättebra filmpar. Dom skulle kunna vara gifta i verkliga livet, eller syskon, för dom har ett brutalt äktenskapstycke.

Det negativa med filmen är actiondelarna. Jag satt visserligen och fnissade några gånger och scenen när dom båda ska poledansa på en strippkul är hysteriskt kul men jag kan inte komma ifrån att jag tycker filmen skulle ha funkat bättre som en avskalad familje-drama-romcom utan pangpang och överdrivna biljakter.