En liten summering av mitt filmtittande 2018

Såhär på årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår. Förra året skrev jag att 2017 varit ”det trögaste året hittills i bloggens åttaåriga historia” och banne mig om jag inte skulle behöva skriva samma sak nu, fast det nionde då.

2018 har på alla sätt varit filmtittar-trögt. Första halvan av året på grund av ett vanligt jobb som tog mycket tid och kraft, sen kom fotbolls-VM med en naturlig lägre filmtittarfrekvens och sen, sen fortsatte den überheta sommaren som aldrig tog slut och då hade jag helt enkelt vare sig lust eller ork att sitta inomhus och titta på film. Men när hösten kom och med den lite svalare temperaturer kom filmtittadet igång igen och september-december har det varit som brukligt även här på bloggen.

Filmåret 2018 har för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig både 2016 och 2017.
1. titta mer på trailers (neeeeej, det här funkar inte, jag vill INTE se trailers!)
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar (check!)
5. gå mer sällan på vanlig bio

Jag måste säga att jag detta år lyckats över förväntan på samtliga punkter utom ettan. För första gången sedan SF introducerade sin bioklubb har jag varit på gränsen att halka ner från min Guldnivå (eller faktiskt, efter en dubbelkoll kan jag konstatera att jag halkar ner. Det fattas två filmer. Det intressanta är dock att jag gått på åtta filmer bokade och betalade via appen men då har det inte gått att logga in på bioklubben…men orka bråka….suck.) Det gör mig ingenting alls. Jag tycker inte SF sköter sig, jag tycker inte dom gör allt dom kan för att få till ett sunt klimat i biosalongerna. Jag tycker dessutom att filmbolagen som pushar vilka filmer som ska få biopremiär hos SF gör knepigare och knepigare val. Kanske finns det en bakomliggande orsak till detta, någon som jag som lekman inte känner till, men likväl, jag tror vi är många filmälskare i detta land som starkt ifrågasätter både själva repertoaren och bristen på visningstillfällen runt om i landet.

Året har 52 veckor och under alla dessa har jag haft ett tema på söndagarna: Skräckfilm. 52 filmer blev således sedda och skrivna om och trots att jag visste det redan innan måste jag säga att denna studie ändå kan fastslå hur extremt svårt det är att hitta pärlor inom denna genre. Det är MYCKET skräp som produceras. Nu är dock detta tema till ända och mitt psyke applåderar detta men jag är inte den som tar pauser i onödan så jag kör igång nästa tema redan på LÖRDAG. Temat kommer hålla i sig ett gäng lördagar framöver och denna gång inte handla om vare sig en viss genre eller en skådespelare i fokus, den här gången blir det något helt annat.

För övrigt blev det besök på Stockholm Filmdagar, Malmö Filmdagar, Stockholms filmfestival och två försök att gå på bio på Filmstaden Heron igen. Det var fem år sedan sist och det kommer dröja minst lika länge innan jag sätter min fot där igen. Min lilla favoritbiograf i Brandbergen, Bio Cosmopolite, har bytt ägare och haft stängt ett tag men öppnade igen nu på höstkanten. Där kan man fortfarande gå på bio och se film utan störningsmoment (och fan ta mig om jag jinxar det här nu, då förlåter jag inte mig själv!)

Nu längtar jag efter att ta nacksving på 2019 och gå all in på bloggens TIONDE år! Det ska bli kul även om jag tror att punkt nummer 5 kommer minska ännu mer nästa år. No more fucks to give var det ja och det gäller definitivt skitmänniskor på biografer.

Gott Nytt år och tack för att du följt mig och min blogg även detta år! Jag önskar dig en jättefin nyårsafton hur du än firar. Imorgon är en annan dag OCH ett annat år!