Svensk söndag: EN SÅNG FÖR MARTIN

Alzheimer är en såndär sjukdom som får mig att ifrågasätta alla som envist proklamerar att det finns en Gud och att denne Gud är god*. Vad ligger det för godhet i att ge sjukdomar som Alzheimers till folket? Förklara det för mig den som kan.

Bille August film om Den Kände Kompositören Martin (Sven Wollter) som på ålderns höst träffar violinisten Barbara (Viveka Seldahl) och ljuv musik uppstår är ingen lätt film att se. Det här tar på alla krafter jag har – OCH på tålamodet.

En sång för Martin är en fin film om kärlek, omtanke, oro, panik, frustration och ilska. Jag får en djup förståelse för hur en sjukdom som denna förändrar både den sjuke och alla som lever tätt intill denne och jag känner mig som jag är en Barbara-klon när jag sitter i soffan och tittar. Jag blir livrädd. Vem fan vill åldras om det ska bli såhär? Vem vill gifta sig och riskera att bli en oavlönad hemtjänstassistent med ring på fingret? Vem vill INTE gifta sig, vem vill bli gammal i ensamhet och inte ha någon som tycker om en sådär på riktigt, som bryr sig, tar fajter, orkar, förstår, hjälper till? Tankarna ger liksom ångest på flera plan, jobbigt men kanske inte helt dumt.

Men tankarna är en sak och känslorna en annan, filmen har inga problem alls med att nå ut. Men en film är mer än själva ”utstrålningen”, är den inte? En film är skådespelarprestationer, dialog, musik, scenografi. Manuset är baserat på Ulla Isakssons självbiografiska roman Boken om E som handlar om när hennes man, författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder, drabbades av Alzheimer. Jag har inte läst boken och jag tvivlar på att jag kommer göra det även om jag borde.

Mina största aber gentemot filmen handlar nämligen om Barbaras beteende, om hur hon sätter sin Stora Konstnärliga Skapare till man på pidestal redan vid relationens början och konsekvent behåller honom där som värsta sortens curlingmorsa till sin egen man. Det får mig att må illa och jag är lite nyfiken på om Ulla gjorde samma sak med sin man. Barbara pratar med Martin som om han vore den Gud jag ifrågasätter i början av texten och han verkar tycka att det är helt i sin ordning, att det är så det ska vara, han är ju ändock Mannen och hon den simpla violinisten.

Den där ”pidestalproblematiken” får ringar på vattnet, den gör dialogen ofantligt stapplig. Barbara pratar en form av högtravande svenska (”Jag TALAR till diiig Martin”) i kombination av överklassbebisspråk och hon duttar med denna vuxna – och till en början friska – karl så till den milda grad att jag vill ruska om henne och/eller hälla iskallt vatten över henne. Få saker gör mig lika irriterad som kvinnor som behandlar sina män som barn. Det som är än värre är män som tycker att det är najs att ha en kvinna som gör just detta.

Jag är fullt medveten om ”felen” denna film brottas med och jag har skämskudde till hands ibland men samtidigt, vilken JÄVLA film! Wow! Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett par vid den här tiden och att spela Martin och Barbara kan inte ha varit lätt. Att det sen blev omvända världen för dom i verkligheten när Viveka gick bort i cancer och Sven var den som blev kvar, alltså, livet kan vara så outsägligt sorgligt ibland.

* Det finns många fler sjukdomar som inkluderas i denna ifrågasättande-av-Gud-klausul