EN VÄLDIG VÄNSKAP

Fúsi (Gunnar Jónsson) är en man runt 45-50 skulle jag gissa, en stor man med långt hår som fortfarande bor hemma hos mamma. Han har jobb och så men annars är det inte mycket ”normalt” med honom. Han har nån vän, det har han, men mestadels är han ensam, leker med sitt modellbygge föreställande nåt slag under andra världskriget.

Mammans jämnårige älskare tycker att Fúsi borde bege sig ut och träffa lite folk (aka fruntimmer) så han ger Fúsi ett presentkort på att lära sig linedance. Han klär upp sig och på sig och beger sig dit trots att han verkligen inte vill men efter några sejourer på dansgolvet lär han känna en kvinna som till och med bjuder hem honom på thé. Men eftersom han inte dricker thé utan bara mjölk tackar han nej. Idiot.

Det här är en såndär riktigt liten film och även om den är isländsk så känns den även svensk, eller nordisk om man så vill. Socialrealism med en komisk twist och en jättestor man i huvudrollen som jag har svårt att känna sympati för. Jag inser att det är synd om honom i vissa fall men samtidigt känner jag bara ”kom igen för faaaaaaan, skärp dig!”

Vad gäller den svenska titeln på filmen så tycker jag den mest är missvisande och dum. Originaltiteln är rätt och slätt Fúsi och det hade väl funkat bra även här? Virgin Mountain är inte heller klockren men En väldig vänskap signalerar en helt annan typ av film än det faktiskt är. Tycker jag.

En isländsk trevlig bagatell, det är min känsla för filmen. Och en fräsch motvikt till alla CGI-blockbusters med miljardbudgetar.