Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.
Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.
På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) – än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.
I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.
Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!
Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.
Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.
Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.
Tja, i fallet bergsbestigare tänker vi ju rätt lika. Blir en annan sak med överlevnadshistorier där protagonisterna hamnat i en taskig sits utan egen förskyllan
Sofia:
Jag håller helt och hållet med dig där. När skit händer utan egen förskyllan har jag mycket lättare att känna med protagonisterna. Här blir det mer ”No shit? Vad trodde du skulle hända?”
Visst är det bättre att alla stannar hemma vid köksbordet och Netflix än att bege sig ut i världen och utsätta sig för risker! LOL, jag skämtar bara men med en liten gnutta allvar. Synd att du inte kan ta åt dig en så spännande story bara för att du inte gillar folk som utsätter sig för riskerna med bergsklättring. Du hade troligen gillat filmen mer om du inte känt dig oberörd om vad som hände med dem, just på grund av att det var deras eget val att försöka bestiga berget.
Personligen har jag inga sådana betänkligheter. Det är en del av mänskligheten att utmana och testa alla gränser om det så gäller bestiga de högsta bergen, utforska rymden (åka till månen är jäkligt farligt också) eller dyka ner till botten av de djupa haven (farligt det också)… Denna mänskliga drift leder inte bara till farliga strapatser, det är samma drift som gör att människor spenderar hela sina liv med forskning inom fysik, kemi, biologi, medicin och alla ämnen som folk väger sina liv åt. Jag hyllar dem alla.
Med det sagt vill jag tacka för en mycket mysig lördag med fika, film och middag! Och även om vi har lite olika syn på bergsbestigare tycker vi lika om Kiera och hennes långa haka! 😀
Henke:
Folk får gärna bege sig ut i världen och utsätta sig för allt möjligt livsfarligt MEN jag har svårt för när det blir ”snyfthistorier” av det hela när äventyren inte går som planerat. För vad tror bergsbestigare ska hända? Det måste ju finnas med en riskanalys att man faktiskt inte kommer ner levande? Eller tänks det inte så? Det verkar ju vara smarta människor trots allt även om dom samtidigt verkar finna en kick i att leka med döden och tänja på gränser.
(Sen, rent mänskligt ur en mammas synvinkel, har jag svårt att hylla vuxna människor som är föräldrar som utsätter sig för medvetna livsfarligheter vad det än må vara. Det drabbar liksom inte bara dom själva om/när det går snett.)
Men bortsett från allt detta och att vi ser olika på just bergsklättrare så tackar jag tillbaka för en jättetrevlig lördag! 😀
Du har full rätt till din inställning i frågan, men tyckte du verkligen att filmen bara blev en snyfthistoria? Jag tyckte den höll sig ganska bra från det. Men jag kanske inte uppfattade samma sak som du… Jag tyckte den var lite sorglig, helt klart, men är det en ”snyfthistoria” då? Det låter negativt och förminskande i mina öron. Kändes den manipulativ för dig?
Sen kan jag nog ta gift på att ingen av de åtta som dog i maj 1996 tänkte att just de skulle dö på berget. ”Det händer inte mig”-mentaliteten… Ungefär samma sak som tänks av de som åker ner i en vak och drunknar på långfärdsskridskor, eller de som går på fotboll och blir ihjälslagna av huliganer eller dödas av bengaler…
Stay safe i eftermiddag! 🙂
Henke:
Nej, jag tycker inte Everest är en ”snyfthistoria” (det var därför jag satte ” ” runt, kom inte på nåt bättre ord) men jag tycker heller inte den är särskilt sorglig. Jag tycker den berättar historien ganska rätt upp och ner som den säkerligen var och det är ett plus.
Ur risksynpunkt torde det dock vara mer på sin plats att INTE tänka att man ska dö på en fotbollsläktare eller i en isvak än på väg upp eller ner från världens högsta berg men det är klart, det är trots allt få människor som gör saker där dom på riktigt tror/vet säkert att dom kommer att dö…
(Det blev inte så safe. Har fortfarande ont i lungorna av bengalhelvetena.)
Än så länge är detta en av de bästa filmerna från 2015 i mitt tycke. Jag blev klart nöjd och det var en häftig bioupplevelse (såg den också i vanligt format då jag inte tycker 3D ska användas till ”riktiga” historier).
Ja, det var gott om snyftande även på visningen jag var på under de mest emotionella scenerna.
En fyra i min bok. Kan tänka mig att bioupplevelsen höjde lite då jag inte minst blev imponerad av ljudet som var mäktigt.
Så här skriver jag idag om Everest.
Movies-Noir:
Visst hade Everest varit lite cool att se i IMAX-format? Då hade jag absolut velat se den i 3D 🙂
Hrm i denna debatt tar jag Fiffis parti åtminstone när det rör bergsklättring. Det finns bara en väg – ned och klättrar du upp i onödan skyll dig själv. Däremot (diplomatisk som jag är) kan jag hålla med Henkes del i debatten när det rör människans drift att tänja gränserna men å andra sidan hade vi inte haft denna hade jag troligen softat i Afrika vid det här laget iklädd höftskynke tuggandes på lite frukt då mänskligheten aldrig lämnat kontinenten för ett antal generationer sedan 😉
filmitch:
Låter inte helt dumt det där med Afrika heller faktiskt 🙂
Kommer du se filmen?
På dvd blir det nog och jag kommer även läsa boken. Har svårt att motstå snöfilmer och J.K brukar skriva bra böcker.