Vad jag förstår gick det till såhär.
Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning. I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.
Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.
Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.
Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.
Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.
Efter din recension blev jag sugen på att se om den här klassikern. Det var evigheter sen jag såg den och minns egentligen bara korta delar. Som vanligt är du duktig på att marknadsföra filmer du gillar. Ta t ex The Towering Inferno, den såg bara nån dag efter jag läste din recension. 😉
Tack, förresten, att det där s:et blev ett c. Började nämligen tvivla på min egen stavningskunskap. 😉
Alltså, jag vet inte vad jag ska skylla på, semesterdyslexi eller nåt för jag lyckades stava med s på samtliga ställen i texten. Skrev kanske aningens för fort 😉
Kul att du blev sugen på att se filmen i alla fall 🙂
Länge sendan jag såg den men vill minnas att jag gillade filmen fram till specialeffekterna. Det blev helt enkelt för mycket och därmed aningen larvigt jag kunde tyvärr inte ta det på allvar men som sagt fram till dess – mycket bra.
filmitch:
Excorsisten larvig?
Vad är du gjord av? Gnejs? 😉
Hahaha. Nu stavade jag fel. IGEN.
What´s wrong with me?
Jag förstörde ju tyvärr den här filmupplevelsen genom att ha läst boken jag vet inte hur många gånger innan och tyckte den var jättebra. Det säger sig självt hur det gick… Det här är typsikt en sådan där film som jag gärna skulle vilja tycka bättre om än jag gör.
Och där slog även min semesterdyslexi till…
sofia: Tack, vad skönt, då är jag inte ensam 😉