Herreguuud så urbota less jag är på prefixen farlig. ALLT var farligt i slutet på 80-talet (och början på 90). Farlig förbindelse, Farligt begär, Remo – obeväpnad med farlig, Farlig fantasi, Farlig sanning, Farlig vetskap, På farlig mark och nu Farligt möte. Det är nästan lika tröttsamt som att alla filmer Goldie Hawn var med i skulle börja på ”Tjejen som…” och alla filmer Mel Brooks gjorde hette ”Det våras för…”. Det är så fantasilöst att jag nästan blir arg, eller vadå nästan, jag BLIR arg. Dom här svenska översättningarna av originaltitlar kan reta mig till vansinne ibland.
Men okej, Farligt möte kommer undan med att det faktiskt blir ett farligt möte både i början av filmen när Hunnicut (Anne Archer) tackat ja till en blind date och befinner sig i ett hotellrum tillsammans med sin nya bekantskap när denne blir skjuten i huvudet och även när den något blåögde åklagaren Caulfield (Gene Hackman) letar upp kvinnan i hennes ödsliga stuga i dom kanadensiska bergen för att få henne att vittna om vem mördaren är. Men han är förföljd och det finns många som vill se den där väsande kvinnan död.
Varför väsande kanske du undrar? Jo, ingen kan som Anne Archer väsa fram repliker. Hon ser så otroligt trevlig ut och det ska hon nog vara glad för för tänk om hon fick för sig att byta yrkesinriktning och bli en såndär som läser in talböcker till exempel. Jag hade ju spytt efter första minuten, efter andra suttit och vrålat ”MEN TALA UR SKÄGGET MÄNNSKA!”, efter tredje stängt av och sen satt mig och skrivit hatbrev till bokförlaget. Hon har liksom bara ett enda tonläge dessutom. Underligt, men som sagt, jag gillar hennes utstrålning på film så kan hon bara vara tyst retar hon mig inte alls.
I den här filmen spelar Gene Hackman Gene Hackman, varken mer eller mindre. Han gör sitt jobb, han fick sin lön, filmen blev klar. Han fick springa runt lite på ett tåg som tar sig genom otroligt vacker kanadensisk natur och känna sig jagad samtidig som han ska ”ta hand om” vittnet, kvinnan, hon den väsande.
Som tidsfördriv fungerar Farligt möte bra. Det är ingen kalasfilm på något sätt men det är en rätt skön 80-talskänsla i filmen som ger mig nostalgiflashar och det räcker långt även om det inte finns något med filmen som fastnar och dröjer sig kvar, annat än Anne Archers väsande då.
Här finns filmen.
Jag såg själv Narrow Margin (som originaltiteln lyder) för någon månad sen och jag tycker ungefär som du att den funkar som tidsfördriv (exakt mina avslutande ord faktiskt).
Det är annars en remake på en av de bättre filmerna inom film-noir, nämligen The Narrow Margin (1952) som i princip helt utspelar sig på ett tåg där ett mordvittne ska transporteras och skyddas mot lejda mördare.
Movies-Noir:
Haha, jag är en härmapa 😉