Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.
Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.
Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.
Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.
Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.
Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3? Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?
Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.
Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.
Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna, Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.
Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.
Väl rutet!
Joseph:
🙂
Det är egentligen ganska sorgligt att det måste till en stämpel. Att den sedan är ganska verkningslös och blir förvirrande (som i fallet med IM3) visar mer på problematiken.
Egentligen är det ett problem jag inte jagar upp mig inför då jag ”bara” vill se bra film men å andra sidan om fler kvinnor fick chansen kanske det skulle bli fler bra filmer. Och man kan ju alltid hoppas på att folk tröttnar på filmer där kvinnor bara talar om karlar (läs romcom) så får fler och bättre filmer chansen på repertoaren. 😉
Väl skrivet.
filmitch:
Jag tänker på det du skrev här ovan – ”Egentligen är det ett problem jag inte jagar upp mig inför då jag ”bara” vill se bra film” – och jag håller helt och hållet med dig. Skillnaden mellan att du resonerar så och att jag gör det är att du är man och jag är kvinna och du kommer aldrig att behöva stå till svars för _varför_ du tycker så. Jag som kvinna (och filmbloggare) måste göra det.
Det är inte så att min inbox är full av frågor i ämnet eller att arga trollkvinnor spammar kommentarsfältet jämt och ständigt men jag får frågor och reaktioner (oftast på välformulerade mejl) där jag ifrågasätts som kvinna för att jag ”medvetet väljer att inte skriva om kvinnor”. Bland annat fick jag ett mejl från en person med kvinnligt förnamn som räknat ut procentuellt hur många kvinnor jag haft med i Fredagsfemmorna jämfört med hur många män och därigenom kommit fram till att jag var en ”dålig kvinna och en skam för jämställdhetsarbetet”. Det är fullt möjligt att jag är det om man ser bloggen rent objektivt, jag har bara aldrig sett det så själv. Jag skriver om film, om sånt som intresserar mig och tänker – oftast – inte så mycket på inblandade människors kön. Jag tror dock inte att en enda filmbloggande man skulle få ett liknande mejl. Vad tror du?
Det är med denna bakgrund som jag skrev detta inlägg. För att reda ut mina egna tankar.
Jösses! Som sagt jag kan hålla med om att i sak är det ett viktigt problem men om jag engagerade mig så pass mycket över allt som är illa i vår värld skulle jag aldrig kunna njuta av något. Om jag t.ex såg all film ur ett feministiskt perspektiv skulle jag troligtvis sluta se film pga av att jag bara skulle sitta och bli irriterad av all ojämnställdhet.
Att ifrågasätta dig som kvinna för att du inte skriver medvetet om kvinnor på din blogg om film är i mina ögon att gå en anings till överdrift. Naturligtvis är det viktigt att kämpa för ngt så skälvklart som jämställdhet men ibland kan man behöva en paus eller två från kampen och slappna av med t.ex en film 😉
Hos mig lyser upprörda mail och kommentarer med sin frånvaro – minns att jag fått en argsint kommentar – då jag ansåg att delar av LOTR inte var ett mästerverk. Kan ha kommit billigt undan eller så är det så sorgligt att en och annan primat retar sig på att en kvinna har åsikter 🙁
filmitch:
Självklart är det ett viktigt problem, självklart ska man fundera på varför det är så ojämnställt i filmbranschen – OCH i övriga världen – och självklart bör man försöka vända på det, hitta på sånt som gör att utvecklingen går åt rätt håll. Jag håller absolut med om det. På så sätt har väl bäde Bechdeltest och A-märkning i alla fall fått igång en diskussion på en del håll.
Jag inbillar mig att väldigt få män blir ifrågasatta för hur dom som män beter sig/vad dom skriver – av andra män. Det fungerar helt annorlunda som kvinna. Att som kvinna tex blogga på Mama eller Amelia, jag fattar inte att nån gör det (säger jag som gjorde det under några månader på Amelia). Det gäller att vara masochist och/eller jävligt hårdhudad, kvinnor (mammor) är verkligen inte alltid varken schyssta/förlåtande/förstående mot andra kvinnor (mammor). Att blogga om film är betydligt enklare.
Jag vill minnas att du fått någon mer argsint kommentar. En riktig uppretad jäkel. När du skrev om Rocky IV. 😉
Ha ha ha jo minns Rocky IV men det var om än lite argsint ändå hjärtligt och underhållande till skillnad vad många kvinnliga (vanligtvis) får stå ut med. Personligen är jag väldigt försiktig med vad jag skriver (inbillar jag mig) och jobbar för att hålla en civiliserad ton. Det är diskussionen som är det intressanta och kunna förstå hur folk resonerar och tänker som är det intressanta men tyvärr påminner det mesta numera om debatt på svt. Gap skrik och förolämpningar 🙁
Nåväl vi får hoppas att Bechdel och A-listemärkningar leder till något gott och att internettrollen så småningom växer upp tänker innan de skriver 🙂 När jag ändå är i farten önskar jag mig fred på jorden 😉
bloggare föll bort efter ordet kvinnliga
Filmitch:
Fred på jorden…. En fin tanke. Den ska bara bli trollfri först 😉
Bra tänkt där. Som alltid blir det problematiskt med en ”enkel” stämpel eller test. Kriterierna får inte bli för invecklade, för hur skulle man försöka kategorisera en stark kvinnoroll? Så som en markör, en indikator eller en liten tankeskärva längst bak i skallen tycker jag att Bechdeltestet kan fylla sin funktion.
Men inte som en officiell märkning som dessutom genom sitt ordval inte alls bara är en helt neutral konsumentupplysning utan ett rätt rejäl normativ sådan.
Plus att den förstås riskerar att få samma effekt som den rosa överstrykningspennan — personer som annars kanske skulle ha gått och sett en film som kanske fått dem att börja tänka i nya banor kommer nu hellre att ta på sig att käka upp samtliga utspillda popcorn på Sergels biografgolv än se en A-märkt film.
Sofia:
Det är ju just det som blir så tokigt med A-märkningen. Om den är till för att synliggöra kvinnor och kriteriet endast är att klara Bechdeltestet så säger märkningen absolut ingenting. En romcom med mängder av kvinnliga skådespelare OCH en kvinnlig regissör kanske – faktiskt – synliggör kvinnor mer än Iron Man 3 även om det är manssnack i fokus mest hela tiden i romcom-filmen.
”En alldeles särskild dag” kan inte blir A-märkt. Det säger allt om testet.
David:
Word!