Livet på landet kan vara allt annat än harmoniskt och mysigt. Småstadsmentalitet, dåligt självförtroende, jantelag och otäck gruppdynamik kan göra vilken på ytan vacker plats som helst till ett helvete.
Författaren David Sumner (James Marsden) och hans fru, såpastjärnan Amy (Kate Bosworth) flyttar till Amys hembygd för att få lite ro. Hon har ärvt ett charmigt tegelhus som ligger alldeles ensamt på en udde vid vattnet och där drömmer dom om ett skönt liv långt från storstadshetsen.
Amy var snyggaste tjejen i skolan, den som alla ville ha (och fortfarande drömmer om) och när hon bodde i byn dejtade hon Charlie (Alexander Skarsgård), den snygga men kanske inte alltför snälla killen. Nu återvänder hon alltså till bygden med en äkta man i släptåg och det ses inte med blida ögon, speciellt inte eftersom David är belevad, verbal, hygglig OCH har tummen mitt i handen. Han är alltså så långt ifrån en ”riktig man” man kan komma i den här hålan.
David ber Charlie och hans mannar om hjälp med att lägga om ett tak och sett såhär i efterhand var det ett tämligen dåligt beslut. En sak leder till en annan och snart står mångas liv på spel.
Det här är en remake av Sam Peckinpah´s klassiker Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i rollen som David Sumner. Den nya versionen når inte riktigt upp till originalets känsla men den klarar sig ändå bra på egen hand. Vissa remakes kan göra mig förbannad då den nya versionen inte gör någon som helst nytta eller ens antydan till förbättring men Straw Dogs berättar en historia som är så viktig att om det krävs en superdeffad Alexander Skarsgård och en jättevacker Kate Bosworth i huvudrollerna för att filmen ska nå ut till en ny – ung – generation då säger jag okej, kör, jag fattar grejen.
James Marsden har inte alls den utstrålning som Dustin Hoffman besitter men han funkar i rollen som David. Han känns som den vanliga tjommen han är, en man med normal uppfostran som försöker sköta sig i alla lägen och bete sig som folk, även mot människor som kanske inte förtjänar det. Kate Bosworth gör en riktigt bra insats som Amy. Jag tycker hon är en duktig skådespelare och här måste hon spela ut hela sitt register för att bli trovärdig och ja, det gör hon bra. Sen gillar jag den lilla detaljen att hon har ett brunt och ett blått öga. Det är fint.
Alexander Skarsgård lyckas okej, hans Charlie känns äcklig men aldrig otäck, kanske aningens behagligare än Del Henneys Charlie i originalet. Killar som han finns i varenda liten håla, precis som grabbarna i hans posse och det gör inte saken bättre men å andra sidan gör den filmen allmängiltig. Sen tycker jag att James Woods och Dominic Purcell gestaltar sina biroller i remaken med imponerande perfektion .
Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. 1971, 2011 eller 2041, den här historien har vi inte sett för sista gången på film.
Om du väljer mellan att se originalet eller remaken så är mitt första tips att du ser originalet och det andra att det spelar mindre roll bara du ser någon av dom.
Straw Dogs 1971
Straw Dogs 2011
Nja, nu är vi hemskt oense. Jag tycker historien är så korkad och obegriplig att jag inte alls varken blev underhållen eller engagerad. Så då föll både originalet och remaken, även om jag tycker den senare är snäppet vassare.
Har skrivit om första filmen här: http://addepladde.wordpress.com/2011/06/19/straw-dogs-1971/
Pladd:
Ja det var vi, HEMSKT oense 😉 Jag har läst och kommenterat din recension och det mesta som du ser som totalt ologiskt finner jag helt trovärdigt, kanske för att jag är tjej och kommer från en håla likt den i filmen.
Den här filmen (ja, båda) ger mig precis den vidriga känsla i magen som jag får varje gång jag återvänder till den håla jag är uppväxt i. Ingenting i filmen är överdrivet, allt skulle kunna hända (och händer säkert) i verkligheten. Så att den är korkad tycker jag inte alls, den gör mig förbannad på många sätt och antagligen för att den – för mig – ligger väldigt nära verkligheten.
Har endast sett originalet, och det var länge sen. Minns att jag tyckte den var ganska tråkig och oengagerande till stora delar. MEN, slutet gjorde filmen sevärd. Minns att filmen var en besvikelse som helhet…
Och jag har ingen lust att se remaken. Kanske att jag en dag ser om originalet, kanske.
Movies-Noir:
Precis som jag skrev i mitt svar till Pladd här ovan så tror jag att filmen kan upplevas på många sätt men att vem man är och vad man kommer ifrån gör mycket för HUR man ser på historien. Jag tycker den är motsatsen till tråkig och oengagerande.
Ja, originalet är omtyckt av många så det är givetvis en film som tilltalar många mer än mig. Men så var det med t.ex. Don’t Look Now också 😉
Movies-Noir:
Don´t look now. Hahaha, don´t remind me!
Den gamla affischen var iaf snyggare, mer stram. Men intressant att du gillade dem så mycket — efter Pladds recension hade jag mer eller mindre avskrivit ffallt originalet men nu vaknade ju intresset igen. Damn you, Fiffi! 😉
Sofia:
Japp, jag gillade verkligen filmerna. Båda två. Det var otroligt enkelt att hamna i rätt stämning för mig – och ta till sig historien och karaktärerna. Känner igenom dom alla 😉
Det finns ju en risk att du håller mer med Pladd än mig om/när du ser filmen (nån av dom) men jag tycker du borde ge den en liiiiten chans i alla fall. Kanske titta med ena ögat? Kisa liksom? 😉
Kanske inte lika förtjust i orginalet som du trots en uppväxt i en erbarmligt inskränkt liten håla som jag numera drar mig för att åka till. Nyinspelningen ligger på lut så den lär dyka upp på bloggen förr eller senare.
http://filmitch.wordpress.com/2010/02/05/straw-dogs-1971-storbr/
filmitch:
6/10 är ju inte såååå pjåkigt ändå och du spådde helt rätt om remaken 😉