Film kan vara en magisk upplevelse på många plan, för en del på fler plan än andra.
Jag själv baserar stora delar av mitt liv på minnen förknippade med film på ett eller annat sätt.
Jag minns första biodejten med första pojkvännen. Jag minns hur det luktade på Filmstaden Söder när jag gick på bio med min dotter för allra första gången och jag minns luftkonditioneringens svalka när jag såg Speed på premiären i ett sommarhett New York. Jag kan ärligt säga att jag minns omständigheterna kring vartenda biobesök jag någonsin varit på OCH att det antagligen inte är helt friskt, men sån är jag och sån kommer jag antagligen alltid att vara.
Att en film kan förändra människors liv är inte någon nyhet. Thelma & Louise förändrade mitt men många många filmer har förbättrat mitt liv till det bättre. Ibland behövs det så lite som en enstaka liten scen för att jag ska få mig en tankeställare eller lära mig nåt nytt och bra.
I filmen Singles tvättade Kyra Sedgewick toastolen med en vit T-shirt. Jag blev alldeles lyrisk. Det såg så harmoniskt ut, nästan lite lyxigt och det blev skinande rent när hon satt där på toagolvet och hon var så fin med sina blonda lockar när hon gned det vita porslinet med tröjan.
Jag har tvättat toaletten många gånger med en T-shirt sen dess. Måååånga gånger (och nej, jag lägger den inte i tvätten sen, jag slänger den och ja, jag brukar ta tröjor som är halvfula och kastbenägna, jag är inte helt pockolocko). Hela ritualen blir liksom roligare då. Jag låtsas att jag är Kyra, en urtvättad tröja får tjänstgöra en sista gång, muggen blir gnistrande ren och en doft av Hollywood Boulevard smyger sig in i vardagen. Det är fantastiskt egentligen, allt detta på grund av några minuter i ett litet oansenligt romcomdrama från 1992.
Nu är jag såklart jättenyfiken på om det finns någon film eller scen som förändrat DITT liv till det bättre. Vill du berätta?
Skriv gärna i kommentarsfältet så att alla kan ta del av din historia eller mejla mig om du hellre vill det (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Jag publicerar inga av mejlen på bloggen sen, är det en hemlighet stannar den hos mig.
[Vill du läsa mer om hur det gick till när Thelma & Louise klev in och styrde upp mitt liv, klicka här.]
Jag slutade dricka efter att ha sett Leaving Las Vegas.
Ok, here it goes. TV-serien "Firefly" förändrade mitt liv!
Jag köpte boxen med den kortlivade sci-fi-serien på chans, efter jag läst lite om den på dvdforum. De som skrev om serien verkade vara överförtjusta. Boxen stod i hyllan en lång tid tills vintern 2004 då jag tog fram den och började titta.
Jag såg avsnitten i en rasande fart. Olyckligt eftersom man kan bara se dem för första gången en enda gång i livet… Jag gillade serien men den var inte sååå himla bra. Tills jag sett sista avsnittet och jag helt plötsligt, så kändes det i alla fall, insåg att detta var det bästa jag sett på tv, bio, dvd – you name it. Jag såg genast om serien, denna gång lite långsammare. Det var helt hysteriskt. Kan serien verkligen vara så här bra?
Jag slängde mig ut på internet och beställde Skaparens tidigare verk, två välkända tv-serier, två maffiga boxar. Jag var som förbytt, en brunrock – ingen tvekan om det.
Sedan dess har jag aldrig missat ett tillfälle att prata om denna undebara serie, det visade sig att "Firefly" var Skaparens bästa verk. So here it goes again 🙂
Det har gått så långt att jag till och med åkt på ett "Firefly/Serenity Convention" i London, trots en självuppfattning om att vara en normal person (vad det nu kan vara)… Men det är en annan historia… 🙂
fiffi: jag har nu läst om Fiffi, Thelma & Louise, en förunderlig och hoppingivande historia. Mycket personligt.
Anonym:
Fantastiskt ju! 😀
Henke:
Firefly, you say. Spännande, jag hade inte den blekaste aning om vad det var men har nu googlat och är liiite klokare 🙂
Vad härligt att du tyckte den var SÅ bra. Jag blev jätteglad av hela din sprudlande text 😀
fiffi: hur gick det i Turkiet förresten, blev det någon film? 😉
Henke:
Hahahaha! Dåligt med det ;D
Kul initiativ (som alltid)!
Tyvärr har jag ingen egen berättelse att dela med mig av eftersom jag faktiskt inte kan minnas att jag har någon. Filmer har visserligen påverkat, men mer på ett temporärt känslomässigt plan. Ytterst få (om ens någon) har förändrat mitt liv på ett anmärkningsvärt sätt.
Väldigt fräckt att du högaktar dina biobesök så. Den känslan känner jag inte igen mig i. Men det kanske också beror på att jag faktiskt går rätt sällan (jämfört med dig iaf) på bio.
Ser fram emot att läsa fler kommentarer i detta ämne hur som helst. 🙂
sddepladde:
Vänta bara, det kommer. Det kommer en dag, en kväll, en film, ett magic moment som kommer förändra någon del av dig och ditt liv, om detta är jag helt övertygad.
Ett biobesök för mig är och har alltid varit som en kort liten fest med imaginär partyhatt och hela tjofaderittan. Mysigt, stort, spännande, ja, allt det där. Men att minnas omständigheter, städer, biografer, sällskap och i 999 fall av 1000 vilken specifik fåtölj jag satt i, DET är kanske inte helt nödvändigt. Men vissa delar av hårddisken går liksom inte att defragmentera. 😉
Ah, ännu ett roligt och intressant inlägg!Egentligen är det väl en film och en TV-serie som haft en påverkan på mitt liv. Filmen är knappast unik i det avseendet, det är nämligen något så klassiskt som "Star Wars Episode IV – A New Hope". Jag minns ännu att jag när jag såg den som liten fascinerades av, inte främst berättelsen, men hur alla berättarkomponenter samverkade. Att jag ville berätta genom bilder fastställdes med den filmen. Sen blev det teater och inte film, men det är ju en annan sak. TV-serien är såklart "Twin Peaks". Såg den första gången som tolvåring under en reprisomgång sommaren 1992 och blev överlycklig av att se en produktion som blandades genrer och teman. Det påverkar fortfarande mitt skrivande än idag. Och då menar jag inte innehållet i serien, utan möjligheterna som genreblandningen ger.
BlueRoseCase:
Tack för att du ville berätta om dina filmupplevelser 😀
Även om Star Wars och Twin Peaks är en film/TV-serie som fler än du inspirerats massor av så förtar det ju inte själva känslan för dig.
Härligt att du hittat dina favoriter och jag hoppas du får vara med om den känslan fler gånger i livet 😀
Filmen Forrest Gump fick mig att tänka. Han var snäll och brydde sig om andra även när han var i kriget. Han hjälpte dom andra före sig själv. Han är så osjälvisk. Filmen fick mig att fundera på allt det där med att hjälpa andra och att jag skulle vilja bli lika snäll som Forrest Gump när jag blir stor.
Jag är lite småtrist och har faktiskt ingen film som förändrat mitt liv men däremot är det många filmer som kanske öppnat ögonen och fått mig att tänka till över livet i smått och stort och det kanske är en förändring. Att inse vad j-ävla gott kaffe är – Twin Peaks. Att inse att man gör bäst i passa på att leva då vad som helst kan hända när som helst – Irresvible. Att det är bättre att visa flinten än att dölja den – Kingpin.
När det gäller biobesök kommer jag inte alls ihåg alla men jag känner igen mig i din tanke att det är en liten fest och en del besök är minnesvärda. När jag var yngre kändes det alldeles fantastiskt att glida in i mörkret och trollas bort till en annan verklighet ett par timmar. Tyvärr har den känslan försvunnit lite men ibland dyker den upp igen. Det kanske kunde var en ny liten tråd biobesök jag minns både bra och dåliga?
Anonym:
Vilken jättefin tanke du har med Forrest Gump tycker jag. Håll fast vid den och du kommer bli en alldeles kanonbra vuxen person 🙂
filmitch:
Jag tycker du radar upp en hel del filmer här som verkligen förändrat ditt liv 🙂 Dom här "smågrejerna", att du fick upp ögonen för kaffet eller förstod storheten i en flint, det är ju jättehärliga uppvaknanden som du kanske inte hade fått utan just den filmen. Sånt ska inte förringas 🙂
Hur många tror du inte har badat i Fontana di Trevi bara för att Anita Ekberg gjorde det? Hur många hade kommit på den tanken annars? Ibland behöver man en spark i baken och en bra film kan verkligen vara den toksparken.
Vad gäller biobesökstråden så låter det som en ypperlig idé! Kör den på din blogg vettja 🙂
Jag kan skriva tusen kommentarer. Lätt.
Oj, känns lite svårt, faktiskt.
Men jag vill nog säga att "My kid could paint that", jag som själv målar/tecknar en hel del och ser ett litet barn faktiskt göra så fantastiska verk gav mig funderingen, "Vill jag att barn ska spela Fifa och Call of Duty hela dagarna eller måla?" Min dröm idag är att vara projektledare, att åka runt på olika fritidsgårdar för att få barn att måla på ett pedagogiskt sätt, att det faktiskt är roligare än vad man tror att måla och samtidigt lära sig något. Behöver inte alls vara något uppenbart, kan vara något man tar efter eller förstår.
You get my point?
I början av 1995 insåg jag en gång för alla att jag inte kan bo kvar i en håla med en biosalong och där majoriteten tyckte att Pulp Fiction var kass när den för mig var en uppenbarelse och förändrade min syn på hur filmer kan vara gjorda 🙂
Joackim:
I totally get your point! Häftig och vettig grej, hoppas du får möjlighet att uppfylla din dröm som skulle göra nytta för så himla många 😀
Bea:
Hahahaha, klockrent! Undrar om en film kan göra större förändring för en människa än så? ;D
Heja Bea. Jag håller på dig, tjejen. Ge dem fingret.
Bruce Almighty, för det var den första film jag såg med mitt livs kärlek. Att skratta åt samma saker är viktigt det förstod jag då.
Sture:
Klart det är viktigt! 🙂 Kan man garva ihop är mycket vunnet. Att det var en bra film som fick dig att förstå detta gör ju inte saken sämre ;D
Jag satt fast i ett mycket dåligt förhållande och visste inte hur jag skulle komma loss. Jag såg Nyckeln till frihet och då gick det upp ett ljus som inte hade nämnvärt med filmen att göra men ljuset fick mig att tacka för mig och gå min väg mot ett ensammare men lugnare och tacksammare liv. Jag försöker se om filmen någon gång varje år för att komma tillbaka den känslan och det lyckas alltid.:-D
Anonym:
Alla filmer som ger oss som tittar en tankeställare om hur ett bättre liv skulle vara är bra filmer så fortsätt titta på Nyckeln till frihet. Jag hoppas att du hittar någon kvinna/man/tjej/kille som får dig att känna dig mindre ensam 😀
Assman 4.
Anonym:
Jaså?
Jag får lov att säga Star Wars Episode 4: A New Hope. Kommer ihåg så väl den dagen 1977 då en en upphetsad 10-åring (dvs jag) begav sig ned till biografen två timmar innan filmen ens började. Jag kunde inte stå still så exalterad var jag över det jag skulle få se. Och när väl Star Wars berömda rullande text började rulla var jag i magins värld. Tid och rum försvann. Och jag har nog aldrig upplevt samma känsla inför en film sedan dess…
Tommy:
Tyvärr tror jag det blir svårare och svårare att uppleva "det där" med en film ju äldre man blir och ju fler filmer man sett, men det är dumt att tappa hoppet och sluta leta 😀
Vad gäller din känsla för Star Wars så förstår jag dig precis fast i mitt fall var det Jedins återkomst som fick mig att hoppa upp och ner 🙂
Jag har tänkt och tänkt, men inte kommit på en enda film som hittills haft den omvälvande effekten på mig. Däremot är det ju många gånger där man i efterhand varit nästan lite som i trans över en jäkligt häftig film (Top Gun, Rain Man, Jurassic Park, Fellowship of the Ring). En oväntad sådan för min del var Monster's Ball — ingen trans men jag gick och tänkte på den flera dagar efteråt trots att jag precis efteråt egentligen inte tyckte att den var så himla bra…
Sofia:
Så den växte med tiden? En del filmer har tendens att göra det, precis som en del filmer som man direkt efteråt tycker är en kalashöjdare försvinner i glömska bara efter nån dag.
Efter att jag sett De andras liv gick jag med i Amnesty. Inget livsförändrande kanske men det är det enda jag kan komma på.
Jojjenito:
Livsförändrande, nej kanske inte, men filmen fick dig att uppenbart tänka på ett helt nytt sätt så FÖRÄNDRANDE för dig måste filmen ha varit 😀
Nej, inte riktigt växte för jag känner inte att jag exempelvis skulle vilja se om den. Men jag tänkte mycket på den i alla fall. Jag tror att det var temat och karaktärerna som fastnade hos mig även om filmen som sådan inte gjorde det.