Filmkrönika: John Rambo och lilla jag

 

 

 

 

 

 

Den tuffaste killen i klassen kom fram till mig på rasten.

– Jag har sett den nu, jag har sett filmen när han syr ihop sig själv.
– Vadå? sa jag och såg framför mig hur nån med välutvecklad korsstygnsteknik broderade sig själv på armen. En tomte, kanske en katt eller varför inte ordstävet Egen härd är guld värd?
– Har du sett den? Alltså, haaar du det?
– Sett vadå? sa jag och försökte att inte se precis så dum ut som jag kände mig.
– First blood. Du har väl inte sett den?
– Näääe.

Jag lommade iväg. Klasskompisen hade berättat om filmen. Hmmm. First blood. Nån krigis som syr på sig själv, nån som lagar sår och dödar folk med såndär kniv jag sett i Hobbex-katalogen. När jag kom hem knackade jag på hos den äldre grannen, det fanns liksom ingen annan lösning på problemet.

Kvällen efter satt jag i grannens bruna skinnsoffa med en hyrd moviebox och First Blood-fodralet i ett krampaktigt tag i min lilla näve. Det var en 15-årsfilm, jag fick inte titta på sånt här, mamma skulle bli galen om hon visste och nu börjar filmen, faaan, det kan bli otäckt nu, blodigt och kleggigt och han ska ju SYYYYY också (jag fick fan blodtrycksfall i hela huvudet när jag tänkte på det och la strategiskt en kudde i knät).

Han som var så flink med nål och tråd hette John Rambo. Han var inte så stor, han sa inte så mycket, han hade linne mest hela tiden fast det såg ut att vara kallt ute och han hade väldigt bulkiga överarmar. Lite som en sydeuropeisk kusin till Michelingubben som satt på husgaveln nere vid stora rondellen, ja den enda rondellen i byhålan jag bodde i då.

Jag tyckte synd om John Rambo. Han råkade ut för en riktigt elak polis som var sjukt taskig och orättvis när det enda han ville var att få lugn och ro och stanna i staden. Klart att Rambo vill hämnas. Självklart vill han det. Så han gömmer sig i skogen, dödar en massa folk, blir blodig och skitig och DÄÄÄÄR får han det där såret!

Oiiiiii, nu ska han sy, nu ska han sy, nu ska han sy och jag vill inte titta men jag tittar ändå och nålen och tråden letar sig igenom skinnet och…och…hihi…vaaaaa…det där var ju inte så farligt! Vad var allt fuzz om? Okej, han lagade såret på sig själv men vad skulle han göra? Ligga och dö? Bloda ihjäl? Låta dummispolisen vinna?

Precis där och då tändes en eld som fortfarande brinner. Just då väcktes känslor ganska mastiga för en liten flicka att hantera. Kombinationen cool barnförbjuden film, ensam man mot världen och en alldeles enastående skådespelare vid namn Sylvester Stallone satte standarden för mig om hur film ska vara när den är som allra bäst.

Film ska beröra. Film ska förändra. Film ska ge mig känslan av att ingenting är omöjligt. Sylvester Stallone blev med First blood min alldeles egna husgud och det är en kärlek som inte direkt svalnat med åren.