Filmkrönika: Magnolia och den skäggige mannen

.

.

.

.

.

.

Jag sätter mig på rad fyra i biosalongen precis som jag alltid gör och alltid gjort. Bredvid mig sitter min kompis som just denna dag är en höstförkylning personifierad. Hon är sådär snorig att hon tappat både lukt och smak  och är varm och tjock i ansiktet som vore det fyllt med hemstompat potatismos.

Vi ska se Magnolia, filmen alla pratar om. Den är tre timmar lång. Tre timmar i en biofåtölj. Huuua. Jag har inte sett en sånhär lång film sen Dansar med vargar och då fick jag fanimej liggsår fast jag satt upp.

Kompisen har laddat upp med Vicks blå. En påse i varje jackficka. Jag tänker äta Foxkola. Satan, det är gott med Foxkola. Reklamen är precis slut och ridån går igen. Det tunga röda draperiet gömmer den stora vita duken, duken som snart ska visa en historia om kärlek, om död, om tandställningar, frågesport och regnande grodor.

Jag tittar till vänster om mig. Det är tomt. Ingen sitter mellan gången och mig. Jag tittar igen. Då ser jag honom komma gående. En liten man, kortare än jag, kanske bara 165 centimeter. Han har långt yvigt skägg som liksom växt åt alla håll samtidigt som om det vore vattnat med växtnäring. Jag ser knappt hans ögon, jag ser bara denna extrema skäggväxt, en vinterjacka som säkerligen en gång i tiden varit ljus men som just nu mest är full med smuts och hål. Stoppningen tittar ut och dragkedjan verkar ha gett upp. Han går inte, han hasar fram i skor som sett både  bättre dagar och mer storleksanpassade fötter. Lyfter han fötterna tappar han skorna, det är en sanning han säkerligen känner till själv.

Ljuset släcks och ridån går upp. Den skäggige mannen glider in på rad fyra och sätter sig med bara en stol mellan sig och mig. På golvet ställer han sin välanvända plastkasse från Åhléns som slamrar av tomma aluminiumburkar. Han böjer sig fram och tar upp nåt ur påsen. Det är en såndär välpacketerad fabriksbakad sockerkaka som har evig hållbarhetstid. Han lägger kakan på stolen mellan honom och mig och det är då jag känner lukten, odören, stanken av en hemlös man som inte tvättat sig sen Mälaren var sommarvarm.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Det luktar död. På duken framför mig ser jag en man som försöker ta självmord. Han hoppar från en höghus men blir skjuten på väg ner av sin egen mamma, genom ett fönster med ett gevär han själv laddat och landar sedan med ett hål rätt igenom magen i ett nyligen uppsatt skyddsnät. Mannen bredvid mig luktar avföring, svett, gammal hud och trasigt leverne i en kombination som känns ohållbar i tre timmar. Tom Cruise orerar om kuk och fitta, William H Macy kör in sin lilla bil i ett snabbköp, Julianne Moore letar tabletter och jag har panik. Jag försöker få kompisen att förstå mitt dilemma men hon pekar på sin näsa, den röda välsnutna och jag fattar, hon känner ingenting. Det är jag och bara jag som lider här.

Den hemlöse mannen öppnar sin sockerkaka och börjar äta. Han smaskar, han njuter, han tittar på filmen, han verkar inte ens vilja blinka. Han är där, han lever i nuet, han fryser inte, han är inte rädd, snart är han mätt på sockerkaka och han har tre timmars hemtrevligt samkväm att se fram emot innan han ska ut i stockholmsnatten igen och leta trapphus för lite nattsömn. Jag å andra sidan,  jag ska hem till min nya säng, till rena lakan och varma element.

Jag har inte mage att byta plats, jag kan inte be honom flytta sig men jag måste lösa problemet innan jag kräks över hela rad tre. Så jag gör det jag kan. Jag ber kompisen om två Vicks blå, jag skalar av dom pappret och stoppar en halstablett i varje näsborre. Det luktar starkt, gott och rent. Jag ser inte klok ut men det är ingen som ser mig, det svider, men det kan jag ta.

Magnolia går vidare. Filmen hoppar mellan historierna och jag sneglar på den skäggige mannen. Jag undrar om han har en dotter nånstans som hatar sin far. Jag undrar när han tillämpade Frank Mackeys seduce & destroy-teori sist. Jag undrar hur det känns att inte ha någonstans att ta vägen.

Jag får inga svar på mina frågor. Den skäggige mannen reser sig och går några minuter innan eftertexterna rullar. Han smög in, han smög ut men doften av honom kommer att sitta kvar i salongen länge, länge.

Hos mig sitter den fortfarande kvar, mer än tio år senare.