Det finns ingenting i världen jag avskyr mer än orättvisor. Det finns inga filmer jag känner starkare för än dom som handlar om den lillamänniskan i tjafs med den stora och underdogs som måste prestera mer än dom på pappret klarar av för att rädda någon när och kär.
Jag kan bli frustrerad och ilsk ända in i benmärgen av att se rasistiska idioter i Mississippi brinner, sexköpande äckliga män i Lilja 4-ever, den armbrytande pappan i Over the top, den kämpande mamman i Inte utan min dotter och rookie-advokater som kämpar mot maktfullkomliga storpotäter i otaliga thrillers skrivna av John Grisham.
Jag personligen vet hur jag funkar och varför jag argar upp mig i soffan (fast filmen i sig kanske inte är så bra), men för några år sedan frågade en nyfiken vän mig “varför” och då var jag tvungen att sätta ord på det. Det enkla svaret är: Doktor David Banner.
Som liten tjej var veckans avsnitt av TV-serien Hulken mitt livs höjdpunkt. Jag satt uppkrupen i soffan med ett stort glas mjölk och några gummi-limp-mackor med smör och ost och var sådär på gränsen mellan grymt fascinerad och gråtfärdigt livrädd av den vanlige killen Bill Bixby som förvandlades till Lou Ferrignos gröna Hulk när han blev arg. Han hade ett sånt rättspatos, han tvekade aldrig att gå emellan i ett bråk, han hjälpte dom små, han stod upp för sig själv och andra oavsett situation men var samtidigt så missförstådd och så utanför att jag varenda vecka grät en skvätt till eftertexten när han återigen gick där i vägrenen, mot nästa stad, alldeles alldeles ensam i världen.
Jag är inte vältränad, jag är inte fullbombad med radioaktiv strålning, jag går inte ensam genom livet men bråkar du med mig, beter du dig illa mot någon som inte kan försvara sig och jag är i närheten då blir jag grön, på riktigt grön.
Så tack som fan The incredible Hulk. Oavsett om du heter Lou Ferrigno, Eric Bana eller Edward Norton så är du är inte bara seriehjältarnas seriehjälte, du är MIN hjälte med!