FILMSPANARTEMA: ÖVERDRIFTER

Månadens tema var klurigt tycker jag. Överdrifter, vad skriver man om det? Vilken film ska man välja? Från vilken sida ska jag tackla det här ämnet?

Det skulle kunna gå att se nästan vilken ny film som helst som innehåller Jack Nicholson, Al Pacino eller Anthony Hopkins. Eller varför inte se om Django Unchained? Att se Leonardo DiCaprio kämpa sig blå för att framstå som ond kan utan tvekan ses som en överdrift. Men nej, det kändes på tok för enkelt. Jag gnuggade mina två små grå ett bra tag innan jag kom fram till *hysteriskt klappande* en ONUMRERAD LISTA! IGEN!

Jaförtusan, en sån lista får det bli. Det går ju att överdriva på så väldigt många sätt på film så varför koncentrera sig på ett när man kan sätta spotlighten på många. Listan är alltså utan inbördes ordning men punkten längst ner ser jag som ohotad etta.

Det här är alltså en lista på överdrifter gällande…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målet i filmen Brakfesten (La Grand Bouffe, 1965) är att äta ihjäl sig. Det lyckas filmkaraktärerna med. En del äter så mycket att dom till och med bajsar ihjäl sig. Föga snyggt sätt att dö på och rätt så överdrivet om nån frågar mig. Det finns bättre sätt. Ålderdom till exempel.

 

 

 

 

Jim Carreys tånaglar i Dum och dummare är inte att leka med. Det krävs en vinkelslip för att få fason på otäckheterna. Kanske en smula överdrivet om man tänker efter. En liten figursåg hade varit att föredra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej att jag dissade Calvin Candie i Django Unchained men Leonardo DiCaprio är en tacksam snubbe att ha med i ett tema som detta. I filmen J. Edgar har han blivit tilldelad en sån överdrift i dålig sminkning att det är omöjligt att ta honom på allvar som FBI´s chef J. Edgar Hoover. Han ser mer ut som en figur i Mupparna och DET är nog inte meningen. Eller var det det Clint Eastwood?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ta med Movie 43 i någon form. Det är inget annat än överdrifter i filmisk form från början till slut.  Man kan säga att det är julafton i överdrifter. Halle Berry (till vänster) och Stephen Merchant får bli galjonsfigurer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte huuuur många gånger Daniel Day Lewis säger ”I´m an oil man you scheeeeeee” i Paul Thomas Andersons There will be blood men jag vet att varje gång retar mig. Det är en uppvisning i retoriskt överspel medelst ordet oil som jag varken sett förr eller senare på film.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Bales förvandling till Trevor Reznik i The Machinist är banne mig en överdrift i viktnedgång.

 

 

 

 

 

 

 

Nu är han här igen, Leo! Det råder viss oenighet om hur många gånger Leonardo DiCaprios rollfigur Jay Gatsby i The Great Gatsby egentligen säger ”Old sport” men många är det. Irriterande många. Tröttsamt många. Överdrivet många.

.

.

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kiera Knightley i A dangerous method. Övriga yttranden överflödiga, det är ju bara att beskåda bilden och/eller försöka se filmen. Strävar hon efter huvudrollen i Hajen 5 eller vad?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller helt och hållet med Henke i hans resonemang kring Jonah Hill och masturberingsscenen i The Wolf of Wall Street – snorren är helt enkelt ”orimligt stor”. Men det är klart Jonah passar på när han får chansen, det kanske finns nån kvinna eller man därute som tror att könsorganet är hans på riktigt. Dock inte jag. Det här är en icke trovärdig överdrift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den största filmiska överdriften av dom alla. Vad jag än tycker om filmen Rambo (från 2008), 236 döda på 92 minuter gånger ÄR en överdrift. Ingen film behöver så här många mord. Ingen. En snittdödlighet på 2,59 döda/minut gör dessutom att liken bara flimrar förbi till i-n-g-e-n nytta whatsoever. Superkorkat och dumt i en för övrigt underhållande film.

 

 

 

 

Except Fear

Filmparadiset

Flmr

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord