Att se en av mina bästa och en av mina sämsta i samma film är ganska spännande. Kanske skulle jag få en bättre känsla av stubben Robert De Niro när han spelar mot Philip Seymour Hoffman, en av mina största favvosar genom alla tider? Kanske skulle stubben blekna helt. Sånt vet man aldrig innan.
Den ultrakonservativa polismannen Walt Koontz (De Niro) får en stroke och blir förlamad i ansiktet och får svårt att gå. I sin rehabilitering ordineras han sånglektioner med sin drag-queen-granne Rusty (Hoffman). Walt och Rusty är som Ying och Yang på alla sätt som går. Lika butter, beige och introvert som Walt är, lika extrovert och härligt flippad är Rusty och man kan inte direkt säga att deras relation går som på räls.
Action-regissören Joel Schumacher har både skrivit och regisserat filmen och eftersom han är öppet gay kan jag inte låta bli att undra om någon del av historien är självupplevd. På nåt sätt får jag ändå känslan av att det här är något slags hjärteprojekt för honom, det går liksom genom rutan.
Tyvärr når filmen inte in i mig alls, det enda som slår mig är ”det gamla vanliga”: FY FAN ALLTSÅ VAD BRA HAN ÄR, PHILIP SEYMOUR HOFFMAN! VARFÖR MÅSTE HAN VARA DÖD? JAG VILL INTE!
Jag vill minnas att jag blev positivt överraskad av den här, lite som en bortglömd pärla. Men då har jag ju inte riktigt samma relation till PSH som du…
Sofia:
Det kan nog vara en pärla, det var bara inte en pärla för mig 😉
Såg denna jag med. Tyckte den var ok, men det var något strul med tillfället jag såg den känns det som. Den är säkert bättre än vad jag kommer ihåg den som.
Henke:
Det kanske var tillfället som var lite fel även för mig. Sånt vet man ju aldrig.
Vill minnas att jag gillade filmen tror att det var denna film jag ”upptäckte” PSH i.
filmitch:
Jadu, han är verkligen en klippa här!