”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”
Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.
Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.
Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.
Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.
Amen på slutorden!
Woody gör titt som tätt filmer som mest verkar vara en sammanblandning av idéer han inte riktigt lyckats få till en hel film om. Stardust Memories, Deconstructing Harry och den här är de jag främst tänker på. Lite slappt kanske, men jag gillar ändå resultatet allt som oftast. Så även denna gång, även om den snabbt tappar i jämförelse med till exempel midnatten i Paris, som du också skriver.
För övrigt har jag aldrig varit på en biovisning där folk har skrattat så mycket som när jag såg den här. Obegripligt stundtals, men vad än Woody eller någon av karaktärerna sade, så revs en skrattorkan av. Sånt kan vara trevligt, men det blev nästan lite löjligt efter ett tag.
Nåja.
Kul att du gillade den iaf! Woody levererar!
Pladd:
Att den skulle framkalla gapskratt kan jag inte riktigt förstå men lite fniss, javisst. Nu satt jag inte och tokfnissade i soffan, det gjorde jag inte, men hans filmer får mig alltid att må bra. Jag blir glad och det räcker långt.
Blev aningen för mycket buskis för mig i den här filmen. Hela sjunga-i-duschen-grejen kändes bara som publikfrieri, och det lyckades ju uppenbarligen bland de som jag såg den tillsammans med i biosalongen förra året. Men för mig blev det bara styltigt.
Apropå att spela sig själv… Roberto Benigni gör en förträfflig insats som just sig själv. Han gör det dock utan att jag har stört mig på honom än.
Tycker för övrigt att Woody Allen gör ett smart drag i att ta med unga skådespelare som Ellen Page och Jesse Eisenberg.
Låter kanske som jag sågar den. Ändå gav jag den samma betyg som du 🙂
dan:
Jag gillar också att han blandar in yngre förmågor, det är smart och det håller honom säkert lite yngre själv också. Mentalt. 😉
Vad gäller duschprylen så tänkte jag ”varför har ingen tänkt på det här förut?” 🙂
Blev lite besviken men en säre Woody är ändå oftast intressant. Gav kanske ett för splitrat intryck med alla historier. Gillade också musiksnutten 🙂 Den gör en glad!
filmitch:
Ååå vad den sätter sig, snutten.