FÖRRÅDD

Fiffi sa…

Förrådd! Åååhååååå den äääälskade jag när den kom. Eller om det var Tom Berenger. Minns inte helt hundra 😉

Movies – Noir sa…

Grejen är den att själva ämnet är bra och starkt, och Berenger gör vad han ska i en bra roll. Men filmen lyckas inte fullt ut, även om den helt klart har sina positiva sidor.

Fiffi sa…

Tror jag måste se om den. Det är ju typ 25 år sist. 25 år!!!!!!!!!! Galet! 

Movies – Noir sa…

Ja, det vore något. Speciellt om du har minne av att ha älskat filmen när den kom. 

Fiffi sa…

Jag minns precis känslan i magen när jag gick från bion, jag minns ljuset, jag minns lukten, jag minns strumporna jag hade på mig (ja, inte DEN lukten), jag minns Tompas bringa men annars är det helt blankt, minns ingenting av filmen :/

Movies-Noir sa…

Men den har iaf lämnat sina spår efter sig, uppenbarligen. Även om den kanske inte visar sig vara lika bra som du minns den så tror jag det kan vara dags för ett återbesök 😉

Det är 2,5 månad sedan jag hade den här konversationen med Movies-Noir efter att ha läst hans recension av filmen. Nu är den sedd, igen och det är alltså 24 år sedan sist. Åren går och vissa filmer består men är Förrådd en av dom?

Jag trodde mig inte minnas något av handlingen när jag började titta på filmen men scen efter scen ger mig rysningar. Minnet kommer tillbaka och nu är det inte bara omständigheterna kring detta biobesök som jag minns, jag minns handlingen också.

Jag och min bästa kompis var vansinnigt betuttade i Tom Berenger vid den här tidpunkten. Vi gillade honom så mycket att vi träffades hos henne och tittade på Krigshundarna bra många fredagar i rad, en film som vi inte ens tyckte var särskilt bra men det kryllade inte av Berengerfilmer i videoaffären direkt. Så när Förrådd gick upp på biografen i Katrineholm satte vi oss på bussen och åkte dit, självklart gjorde vi det och när vi gick ut från biografen var våra känslor kring Tompa tämligen schizofrena. Han var fortfarande skitsnygg men rollen som Gary Simmons var – och är – inte speciellt trevlig. Han må vara fin i sina höga jeans men han är sjukt otrevlig men han har en människosyn som jag skulle vilja prygla ur kroppen på honom.

Joe Eszterhas, manusförfattaren bakom filmer som till exempel Basic Instinct och Kniven är enda vittnet, är grym på att hitta den rätta tonen i passionerade thrillers och manuset till Förrådd är inget undantag. Castingen av Tom Berenger och Debra Winger som kärleksparet är också hundraprocentigt. Regissören Costa-Gavras kan man tycka en hel del om och jag kan inte säga att jag är överdrivet förtjust i hans filmer per automatik men just med den här filmen stoppar han handen i handsken och den passar alldeles perfekt.

Det finns många scener som är så talande att jag stannar filmen, spolar tillbaka, tittar, spolar tillbaka och pausar och den som fastnat mest hos mig är när Gary, Katie (Winger) och Garys två barn är på ett nöjesfält och tillsammans åker en karusell. Jag har synat deras blickar i slow-motion, jag har synat barnens genomglada reaktioner och hur många gånger jag än tittar så hittar jag bara varm, kärleksfull mänsklig perfektion i den där scenen och såna kryllar det inte av i filmhistorien.

Själva handlingen tänker jag inte gå in på här för ju mindre man vet desto bättre är det, i alla fall om du tänkt se filmen, vilket jag hoppas och tror. Det här är nämligen en film som har fått klockorna att stanna. Den håller precis lika bra då som nu, Tom Berenger är fortfarande bland det bästa och finaste 80-talet hade att erbjuda framför en filmkamera och Debra Winger likaså. Jag känner filmisk lycka över att ha sett den här igen, att ha återknutit kontakten med ett stort filmminne från min gymnasietid och det är fullkomligt superhärligt med omtittar som inte gör mig det minsta besviken.

När jag såg den 1988 med Tom Berenger-mums-mums i mungipan:

När jag såg den 2012 med nostalgihetta i hela bröstkorgen: