”Det enda som gör mig riktigt lycklig är matematik.”
Min första tanke när fröken Smilla säger dessa ord är lita aldrig på nån som säger så. Min erfarenhet av människor med förkärlek för siffror är att dom sällan har koll på mjuka värden som känslor och empati. Det finns säkert undantag men livet tillhandahåller sällan facit och på decimalen korrekta svar. Smilla letar svar, hon letar sanningar men hon är allt annat än socialt begåvad. Kantig och hård går hon genom livet men snö har hon koll på.
1992 skrev Peter Høeg boken om den grönländska flickan Smilla som flyttar med sin pappa till Danmark som sexåring och som i vuxen ålder ser grannpojken ligga död i snön utanför huset där hon bor. Hon misstänker att nånting är fel, att det inte är en olyckshändelse utan ett brott och hon börjar fiska, leta, fundera och vill lösa mysteriet. Jag läste boken när den kom och gillade den. Jag gillade den mycket till och med. Høeg har en fin förmåga att få det där isiga kalla att liksom ligga som en saltrand runt varje boksida och det kändes som en ganska enkel uppgift att göra om denna känsla på film.
Bille August fick chansen. 1997 kom filmen baserad på boken och jag strosade till biografen för att få se nånting riktigt bra – trodde jag. Julia Ormond kändes som ett spännande val som Smilla och att plocka in kända gubbs som Gabriel Byrne, Jim Broadbent, Richard Harris, Robert Loggia och Tom Wilkinson ser ju bra ut på filmaffischen men det är inte jättekul att titta på. Men å andra sidan, vem fan har sagt att allt ska va kul hela tiden?
Nej….kul är det sannerligen inte. Första halvan av filmen är ackompanjerad av en typ av musik som får mig att associera till trailers. Det känns liksom inte på riktigt, det är som om filmen inte börjar, jag bara väntar på han med basrösten som ska säga ONE EXTRAORDINARY GIRL – AN EXTRAORDINARY SENSE – THIS SEASON – JULIA ORMOND WILL SOLVE – THE MOST INTELLIGENT CRIME – OF THE CENTURY. Men det händer inte. Rösten kommer inte. Istället går halva filmen och jag får noll känsla för varken Smilla, mysteriet eller filmen som sådan.
Det som ligger på filmens plussida är allt det vintriga, all snö, alla tokigt mönstrade stickade tröjor och att Julia Ormond är i det närmaste otäckt söt. Nästan allt annat ligger på minus, i alla fall jämfört med boken. Har du inte läst boken kan filmen säkert ha ett existensberättigande jag inte känner av just nu och känner du för en scandinavisk-ish någorlunda välgjord thriller så funkar den alldeles säkert. Personligen känner jag mig lika besviken på filmen nu som jag gjorde 1997.
Boken var skit och filmen….nääää, somnade!
Fast dina filmisar är alltid läsvärda 🙂
Eva:
Var boken skit? Hahaha, där ser man 😉
Japp, boken var skit fast jag var väl ensam om att fatta det 😉
Orkade inte ta mig igenom början…sååååå tråkig, inget vidare bra språkligt….nä, boken var skit!
Här är vi helt överens. När jag väl kom mig för att läsa boken var jag förvånad över hur bra den var men filmen lyckas inte alls leverera den historien. Som iofs inte var särskilt lättlevererad om man ska vara helt ärlig.
Sofia:
Den kanske inte är superlättlevererad men hade Bille bara snurrat liiiite på volymknappen och sänkt bakgrundsmusiken så hade den i alla fall blivit tittbar – som film. Som svinlång trailer funkar den ju 😉
Dessutom är dialogscenerna klippta i ett snabbare tempo än själva scenerna. Kanske man vill ”hotta till det” lite, men fan vad störande det är. Så otroligt dåligt klippt av säkert nån tvättäkta saxfetischist. Orkade inte ens se färdigt smörjan.
David:
”Hotta till det”, hahaha, det var en rolig formulering. Känns inte riktigt som rätt typ av film att ”hotta till”.
Saxfetischist var också ett bra ord. Det ska jag spara i min ordbank 🙂