Michael Hanekes sadofilmiska syn på vad ”roliga lekar” är för nåt kom till Sverige i början av 1998.
Jag minns att jag läste om filmen, det gick liksom inte att undvika då det stod spaltmeter om den i varenda tidning, men jag såg den aldrig. Jag hade en dotter på dryga halvåret, jag levde i en mjukisbralle-mysmamma-bubbla och jag hade ingen lust i världen att bege mig in i ett tyskt familjehelvete – även om det ”bara” var på film.
Så jag undvek filmen medvetet och har gjort så sen dess just för att jag känner på mig att den är too much för mig, jag vill inte se, jag kommer inte må bra av den.
Ändå sitter jag här nu, morgonen efter Funny games-kvällen innan. Det liksom ”sticker” i hela kroppen, som om jag fått akupuktur av nån med häftstift och extremt utvecklad parkinson. Kroppen är liksom i chock, jag mår inte prima direkt, så mycket kan jag säga.
Funny games börjar med att Anna (Susanne Lothar) och Georg (Ulrich Mühe), deras son och hund sitter i bilen på väg mot sitt stora fina sommarhus där dom ska sjösätta båten. Dom lyssnar på Mozart och Händel och vyerna över den tyska landsbygden är harmoniska och vackra och jag känner en krypande olustkänsla jag inte kan sätta fingret på. Hade jag sett den här filmen innan jag gjorde listan över dom tio bästa öppningsscenerna hade den definitivt kvalat in sig där. (Introt kan ses här.)
Väl framme i sommarhuset dröjer det inte länge innan Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering) knackar på. Två kortklippta välkammade unga pojkar som i och med denna film har gett äggplockarhandsken ett ansikte, ja, eller två.
Den ena killen har dessutom ljumsk-korta vita tennisshorts på sig genom hela filmen, shorts som får Magnum P.I´s tajta kortbyxor att kännas både långa och baggy.
Funny games är inte en film för psykiskt instabila. Det är heller inte en film för knäsvaga, inte för folk som redan är folkskygga och definitivt inte för någon som redan innan INTE tror andra människor om gott. Det är inte en film för föräldrar och absolut aldrig någonsin en film för barn. Funny games är en film för oss som ser film enbart för filmens skull, för att vi letar kickar, för oss som likt vaskare letar efter guldkorn som stannar mentalt jättelänge efter att filmen är nedstoppad i fodralet igen.
Det bär mig emot att ge högsta betyg till en film som är så genomsjuk som den här men jag kan inte göra annat. En film som håller mig hårt hårt i sitt koppel från första sekunden till den sista, som ger mig mardrömmar, som gör mig förbannad, illamående och rädd och som lyckas göra allt detta med en egen stil och faktiskt med ett stort mått av finess måste premieras. Allt annat vore tjänstefel.
Blev också illa berörd men otroligt engagerad av berättelsen. Håller verkligen med om att öppningsscenen är oförglömlig. Och slutet sedan…
Ett bortglömt mästerverk no doubt about it. Jag brukade tvinga mindre filmmedvetna kompisar att se den för ett par år sen.
Minns att jag fick gömma fjärrkontrollen (De flesta har grymma fördomar mot tyska filmer) en gång tills det hela brakar loss.
Jättebra text om din kluvenhet inför hela filmupplevelsen! Jag har den amerikanska varianten liggande och kan som sagt bara inte förstå varför man på tvåans Filmklubb väljer att visa den istället för originalet. Får se om jag tar mig an båda så småningom.
@Joel: Är den verkligen så bortglömd? Har den bara förekommit ovanligt livligt i diskussionerna hos de närmast sörjande i denna bloggkrets?
BlueRoseCase:
Engagerad, jo, fy tusan… Jag betedde mig som på en fotbollsmatch, fast jag skrek inte fula ord till domaren utan till äggplockarpojkarna 😉
Sofia:
Håller med, det är jättekonstigt att dom väljer att göra så.
Jag tror faktiskt att originalet är snäppet ÄNNU VÄRRE just för att skådespelarna är mer okända (för mig i alla fall). Ser man Naomi Watts och Tim Roth så är det lättare att tänka att dom är skådisar och det är bara en film, men med tyskarna går det bara inte…Vidrigt var det, fy fan.
Joel:
Måsterverk, absolut, men jag håller nog inte med om att filmen är bortglömd. Till och med min föga filmintresserade kille visste vad det var för film, vilket var otippat men säger rätt mycket om filmens "storhet" för mig i alla fall.
såg den en lördagsförmiddag i ett hus som kryllade av människor och hundar, som en jäkla karavan mellan mig och TV-skärmen. hamnade i nån slags trans. vaknade upp i eftertexterna med nagelmärken i handflatorna som satt kvar i flera timmar.
fruktansvärt obehaglig film.
Tack för länkningen!
Jag håller med om att den inte är bortglömd, däremot tycker jag fortfarande den är underskattad och förbisedd av den stora massan.
Blev väldigt sugen på att se originalet nu. Michael Pitt i all ära, men två tyska äggpojkar låter svårslaget.
lisa lightning:
Känner igen transen. Det är precis som om ingenting annat existerar, det är personerna i FILMEN och JAG som tittar, ingenting mer. Vetetusan om jag någonsin varit med om det förut…
Har du sett om filmen sen dess?
addepladde:
Varsågod 😀
Två tyska äggpojkar ÄR svårslaget ;D
Jag har medvetet undvikit den här filmen. Och efter att ha läst din recension fortsätter jag nog att göra det. Ta det som en komplimang, för du lyckades verkligen förmedla känslan av filmen. 😉
Med det sagt så kanske jag ändå kommer att se de någon gång …
Kluven? Vem jag? 😉
Sara:
Det är ju just precis det som är så jobbigt med filmer som denna. Man VET att den liksom inte är direkt bra för en, ändå lockar den och man vill se, men motvilligt och helst bara med ett halvt öga om det var möjligt.
Jag är både glad och lättad att jag sett denna nu men samtidigt orolig för jag kommer aldrig någonslin lita på en vitklädd kille med golfklubba i handen igen. Och inte på någon som vill låna ägg!
En film som verkligen är en filmupplevelse utöver det vanliga och ingen film man egentligen vill se om igen frivilligt. Själv hade jag samma tankar som dig fast resonerade så att jag gav den ett betyg mindre (7/10 än 8/10). Tänkte vänta att höja betyget tills jag sett om den och verkligen undersökt om hela filmens storhet ligger i provokationen den ger, eller om den har ett mycket djupare budskap än vad jag först kunde greppa.
Men eftersom jag inte vill se om den frivilligt så blir det lite moment22 angående betyget. Filmen är dock fortfarande en upplevelse man bör ha gått igenom någon gång i sin "filmkarriär".
Martin:
Det enda som skulle kunna få mig att vilja se om den här vore för att se den amerikanska versionen, men att VILJA se om den är ett alldeles för starkt ord 😉
Du har nog rätt i det du skriver att denna film är en upplevelse man bör ha gått igenom om man har filmtittande som en riktig hobby. Ibland är det mer ett hårt arbete än underhållning 😉
ja, såg om den för några år sedan. fast det var inte samma sak. då hade jag liksom redan bestämt mig för att "det här är alldeles för hemskt" så jag koncentrerade mig på att inte koncentrera mig.
Mm, trots titeln är det ju ingen lek att se den här filmen. Jag gillar den verkligen fast som du skriver är det blandade känslor. Bra skrivet förresten, just om det där med undvikandet av filmen (har haft samma beteende när det gäller några av von Triers filmer, t ex Idioterna och nu senaste Antikrist).
I samband med scenen med fjärrkontrollen hurrade jag först inombords (hejade på mamman som lyckades med nåt). Sen gick det ju som det gick.
Jag förstod inte vad han skulle göra när han tog upp fjärrkontrollen. Varför ska han skruva ned ljudet på TV:n nu tänkte jag? Är väl inte det man tänker på i första hand? Men, nej, han gjorde ju inte det heller. Då hade jag stor lust att strypa den äggkillen. Jag ville dessutom strypa regissören Haneke.
Så där kan man väl inte göra som regissör?! Det var extra överraskande eftersom det inte kändes som en typ av film där nåt sånt skulle förekomma. T ex i Spring Lola eller Sliding Doors så går liksom det hela ut på att regissören leker med sättet att berätta (även om det inte riktigt är samma sak som händer i dessa filmer men ändå). Funny Games känns "seriös" på ett helt annat sätt och när *host*till*host*baka*host*spolningen*host* sker så blir man (i alla fall jag) lite tagen på sängen, speciellt eftersom man inte hade nån aning om att det skulle hända.
Jojjenito:
Jag tycker det var flera scener, likt den med fjärrkontrollen, som man trodde vissa saker skulle hända för att det _alltid_ händer i såna här filmer men så vänder han (Haneke) på en femöring och ingenting är som man tror. Det var frustrerande och säkerligen bibehölls spänningen just av den känslan: man vet aldrig vad som ska komma härnäst.