Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.
I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.
Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.
Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.
Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.
