Undrar hur ofta det händer att två av ens favoritregissörer har biopremiär på sina nya filmer exakt samma dag?
Det är Denis Villeneuve med Arrival (min recension av den kommer på lördag, eller lyssna på podden på torsdag om du är nyfiken) och Derek Cianfrance med dagens film med titeln som låter så jäkla lökig på svenska: Fyren mellan haven.
Har man gjort filmer som Blue Valentine och The place beyond the pines är man BRA, det är inte bara min åsikt, det är dagens sanning. Om man säger sig gilla film och inte har sett Blue Valentine tycker jag man ska råda bot på det ögonaböj. Det är inte heller enbart en åsikt, det står skrivet i Den Filmiska grundlagen. Så. Nu har jag gjort klart för var Derek Cianfrance står i min värld som filmskapare. Han gör Rediga Jävla Filmer, såna som KÄNNS, såna man MINNS, såna som följer med en dit man går och inte går, lite som en skugga – om man inte är Lucky Luke förstås, då lever den sitt eget liv.
Den största skillnaden mellan dom två filmerna jag nämnde här ovan och dagens film är att denna films manus är baserad på en roman och dom andra två är originalmanus där regissören i allra högsta grad varit inblandad i skrivandet. Här har han visserligen skrivit manus men baserat på annan förlaga, historien är alltså inte hans. MEN. Har man sett The place beyond the pines så är det inte det minsta förvånande att Cianfrance fastnat för denna bok och velat filma den. Det finns nämligen många beröringspunkter, både grundläggande i själva historien och i den filmiska berättartekniken.
Om du är en av (vad jag förstått det som) få som inte läst boken, då säger jag grattis. Jag själv hade inte läst den och jag har ingen längtan efter det nu i efterhand heller men jag tror att filmen funkar bättre om man ingenting vet. Sådär som vanligt alltså. Därför tänker jag inte skriva nåt alls om handlingen här. Inte ett pip faktiskt. Så får det bli. Är du nyfiken, se filmen. Mina ord kommer inte göra nån skillnad till det bättre.
Däremot kan jag säga som så: jag grät inte. Det gjorde däremot många andra i salongen. Alltså, det snorades rejält på sina ställen och inte bara vid nån specifik scen utan mest hela tiden. Sen tror jag det är en lågoddsare att Alicia Vikander blir Oscarsnominerad igen, men denna gång för en huvudroll. Hon är SATAN SÅ BRA här. Jag undrar om regissören sett Hotell innan hon castades för denna filmroll men det känns troligt eftersom hon utan motsvarighet är världens bästa skådespelare när det ska födas barn på film och det gjorde hon ju med den äran i Hotell. Men hur fan kan hon va så bra? Jag skulle inte kunna gestalta detta en mikropromille lika trovärdigt som hon och då har jag ändå fött två.
Hela filmen andas för övrigt Oscarsgala. Michael Fassbender är självklart också helt klanderfri, historien spänner över generationer och det är ju alltid ett plus i oscarssammanhang, det är vackert filmat så man smäller av (på Tasmanien, Nya Zealand och i Montreal om jag läste eftertexterna korrekt) och Alexandre Desplat har komponerat musiken.
Men Alicia är Alicia och henne skojar man inte bort. Hon är för svensk film vad Zlatan är för svensk fotboll. Det finns inte så många av deras sort. Typ två. En av varje.
Betyg på filmen:
Känns det lågt? Ja….kanske. Men det beror på att den inte riktigt kändes i kroppen, att jag inte kommer minnas den speciellt länge och att den därmed inte kommer följa mig som en skugga genom livet. Men den är BRA!
Betyg på Alicia:
Detta är ju ingen film som lockar precis och jag tror den har blivit rätt sågad av någon anledning. Det är dock kul att Alicia Vikander fortsätter göra det bra!
Simon:
Vet inte riktigt varför den blivit sågad (om den nu blivit det?). Publiken under ”min” visning verkade mer än nöjda i alla fall 🙂
****** Det kan förekomma SPOILERS i detta meddelande *******
Jag läste ut boken igår och såg filmen på bio idag. Jag tyckte både boken och filmen var lite sämre än vad jag hade hoppats på. Men jag tyckte då inte att Alicia Vikander födde något barn i filmen. Jag såg ingen förlossningsscen. Jag såg bara en missfallsscen och en scen då hon är nära på att föda som sedan klipps till när allt är över. Vilken scen var det du syftade på?
Moya:
****** Det kan förekomma SPOILERS i detta meddelande *******
(bra tänkt av dig med spoilervarningen :))
Jag tänkte på just dessa scener. Även om det var missfall så skulle ju barnen ändå ut och hon lyckades visa på smärtan och paniken så himla fint även om man inte får se nån regelrätt forlossning up and close. Det behövdes liksom inte tycker jag.
Följde filmen bokens handling till punkt och pricka annars?
Jo, jag vet ju att många är väldigt nojiga när det kommer till spoilers. Även om jag sällan brukar vara särskilt brydd.
Jo, filmen var väldigt lik boken. Vilket kan vara ett problem om man inte var så förtjust i boken till att börja med. För då slutar det med att man inte riktigt tycker om filmen heller.
Kände lite samma sak efter att både ha läst boken och sett filmen Inherent Vice. Å andra sidan avskydde jag Inherent Vice, både boken och filmen. Visste inte riktigt varför jag utsatte mig för den tortyren efteråt. Bara för att se Reese Witherspoon i två minuter.
Jag avskydde inte Fyren mellan haven. Jag tyckte bara att den gav mig en viss tomhetskänsla efteråt. Både boken och filmen. Jag tyckte verkligen om handlingen, men jag kände inte riktigt den där känslan som jag hade hoppats på.
Jag föredrog Alicia Vikanders skådespelarprestation i The Danish Girl. Jag vart mer häpen på hennes talang i den filmen, även om jag tycker att hon alltid gör bra ifrån sig.
Jag föredrar faktiskt den svenska titeln Fyren mellan haven framför den engelska The Light Between Oceans. Den svenska titeln är lätt att säga och lätt att komma ihåg. Den engelska titeln glömmer man lätt bort. Många ord som inte riktigt passar ihop. Det låter liksom konstigt i munnen att säga det.
Moya:
Alicia har en förmåga att få mig som tittar att inte kunna titta bort. Samma sak här som i The Danish girl tycker jag. Ja, i alla filmer hon varit med i faktiskt (möjligtvis Jason Bourne exkluderad). Det ska bli spännande att se henne som Lara Croft snart, se vad hon kan göra med den rollen – om det GÅR att göra nåt vettigt med den 😉
Inherent Vice har jag fortfarande inte sett. Den lockar nada trots bra skådisar och intressant regissör. Boken lockar mig inte heller och ännu mindre efter dina ord 😉 Vissa saker kanske man helt enkelt ska låta vara?
Verkligen! Speciellt när kameran zoomar in på hennes ansikte och man ser hur tårarna sakta faller ner. Det ser så äkta ut. Det ser inte direkt ut som om de har viftat en bit lök framför henne eller gnuggat eukalyptus under hennes ögon innan tagning.
Sedan typ sommaren-hösten 2014 så har jag fått för mig att varje gång jag vill se en film som är baserad på en bok så måste jag läsa boken innan. Inherent Vice och The Dressmaker är väl de enda två böckerna där jag faktiskt läste hela boken men känner i efterhand att jag hade kunnat låta bli och bara sa filmen eftersom det inte gav så mycket att läsa boken också.
Sedan försökte jag mig på att läsa böckerna som The Theory of Everything och Unbroken är baserade på men jag gav upp efter ca 100 sidor och bara såg filmen istället. Vilket är varför jag nu inte läser böckerna om filmen är baserad på en biografi. Men gärna om den är baserad på en memoir.
Jag har å andra sidan läst många böcker som jag tyckt har varit väldigt bra, som jag aldrig hade läst om det inte var så att jag ville se filmen och fick för mig att jag skulle läsa boken först.
Moya:
Precis. Det ser så otroligt äkta ut. Som att hon inte spelar en roll, alls, utan bara ÄR. Få skådespelare som klarar den grejen.