GAME NIGHT

Jag satt och tänkte på filmen Get Out när jag såg Game Night. Båda två är filmer som på pappret ganska lätt kan kategoriseras i varsin genre men när man tittar på filmerna är dom liksom något annat, dom är båda så mycket mer än något man med enkelhet kan stämpla. Är man med på det, köper man premisserna och släpper sargen kan det bli en alldeles fenomenal filmisk resa, är man inte beredd kan det låsa sig en smula. Det gjorde det för mig när jag såg Get Out och samma sak hände nu. Brooks

Game Night är inte ”bara” en komedi, det är heller inte ”bara” en actionfilm utan den är smart skriven, dialogen är snabb och fullsmockad med referenser och historien vänder och vrider sig fram och tillbaka som en daggmask i frityrolja. Man vet aldrig var man har den, var den är på väg, vad man ska vänta sig eller hur den ska sluta. I princip ALLTID är detta ett plus i min bok – och så även här, egentligen – ändå sitter jag här och tänker ge filmen ett medelbetyg (precis som jag gjorde med Get Out) och detta för att….ja….det känns som en trea, trots allt. Weird? Ja, det är ju det. Superweird.

Max (Jason Bateman) och Annie (Rachel McAdams) är gifta och har ett gemensamt stort och pulserande intresse och det är spel. All form av spel vad det verkar men kanske främst sällskapsspel och detta tillsammans med goda vänner och så kallade”game nights”. Den något enstöriga grannen och tillika polismannen Gary (Jesse Plemons) smyger omkring och vill gärna vara med men Max och Annie är inte så pigga på det och tvingas till en massa vita lögner för att hålla honom borta. Max bror Brooks däremot (Kyle Chandler) tittar gärna förbi och han är en man som är allt Max inte är. Förmögen, lyckad, har världens coolaste bil OCH han är snygg. Snygg-are än Max i alla fall. Objektivt sett.

Att Max och Annie har svårt att bli gravida härrörs till denne Brooks, att Max har mindervärdeskomplex och har en inneboende stress i kroppen som visar sig i slöa spermier. Brooks alltså, vilken kille. Jävlas ständigt, både direkt och indirekt och nu tänker han bräcka Max och Annies game nights MED RÅGE när han bjuder hem dom till sitt superlyxiga hus och sin investering i en typ av spel kompisgänget inte är vana vid. Det kommer ske en kidnappning och den kidnappade ska hittas, brottet måste lösas. Den som löser detta snabbast får bilnycklarna till Brooks värstingbil, den som är Max favoritbil i hela världen.

Det är klart det blir förvecklingar, det är klart allt inte är som man tror, det är klart att samtliga inblandade kommer få sig en game night dom sent ska glömma och jag sitter i soffan och blir underhållen under tiden. Frågan är HUR underhållen jag blir? Filmen är inte så kul att jag garvar i byxan, den är inte så spännande att jag biter på naglarna, den är inte så fullskiten med actionscener att pulsen ökar, den är liksom bara smart – och det ÄR verkligen inte något ”bara”.

En stark trea är ett bra betyg och ändå känner jag att jag måste förklara mig för att jag inte ger den ett högre betyg. En fyra är den väl värd? Nja….nej, jag tycker inte det, då hade den självklart fått det. Att det kommer en uppföljare så småningom känns (väl?) rätt självklart och jag kommer se den med förnöjsamhet.

Det jag tar med mig mest från filmen är hur jävla creepy Jesse Plemons kan vara samt att jag gärna vill se Lamorne Morris i varenda komedi som görs dom närmaste tre åren. Speciellt nu när New Girl är slut forever-and-ever. Han är ju Winston. Där. Här heter han Kevin och är sotis på sin fru. Bästa scenerna i hela filmen!