Finns det några som är ”mindre rätt” än ängsliga tonåringar som är livrädda att vara ”fel”? Jag tror inte det.
Det leta efter sin egen identitet och försöka hitta den i det jytter av inputs som finns är dyngsvårt men Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) gör sitt bästa. Dom har varandra och behöver inte så mycket mer då som har hittat en cynisk bubbla som passar dom båda. Att racka ner på andra blir en hobby och allt går att vända till ironi.
För att underhålla sig själva den första veckan efter high school-examen bestämmer dom sig för att svara på en kontaktannons, men givetvis bara på låtsas. Dom utger sig för att vara en kvinna som annonsskrivaren Seymour (Steve Buscemi) mött för en kort sekund och vill träffa igen och dom lurar honom till en lunchdejt på en närbelägen restaurang. Seymour kommer men givetvis inte kvinnan och snett bakom honom sitter Enid och Rebecca och skrattar i mjugg. Vilken tönt han är och vilken ful grön jacka! Looser!
Det kokar i dom unga kvinnornas skallar, vad ska dom göra med sommaren som ligger framför dom, vad ska dom göra till hösten, ska dom plugga eller vadå? Dom vill flytta ihop tillsammans i en lägenhet för dom vill absolut inte bo kvar hos sina föräldrar längre men varifrån ska dom få pengar? Enid närmar sig Seymour och Rebecca fattar ingenting. Han är ju en tönt, vad ska Enid med honom till? Seymour själv fattar heller ingenting för vad vill en ung tjej som Enid med honom? Det kan ju inte enbart vara hans samling av 78-varvare som lockar, eller kan det det?
Jaha, då har jag alltså sett Ghost World, filmen som alla pratade om för tio år sedan när den kom. Jag känner mig aningens bakom men å andra sidan är filmen tämligen tidlös så det är nog ingen större fara. Min stora behållning med filmen är Enids kläder. Hon har en klädstil som passar mig som handen i handsken och hade inte helikopterlugg, ridbyxor och neonrosa kavaj med axelvaddar varit inne under min tonårstid så hade jag sannorlikt sett ut sådär.
Min son hittade flera beröringspunkter mellan den här filmen och Mary and Max och jag kan inte annat än hålla med honom. Ung flicka med svart page blir vän med äldre kuf, javisst är det samma grundstory även om mycket såklart skiljer filmerna åt. Vid en känslomässig jämförelse så når Mary and Max in i min allra heligaste hjärterot medans Ghost World bara slickar saltrester i armhålan. Visst är det en bra film men den lämnar inga spår hos mig, inte ens tonårssvettiga stumpmärken på parketten.
Jag gillade Ghost World riktigt mycket, men nu är det några år sedan jag såg den. Tror det var nån sorts stämning och karaktärerna som tilltalade mig mest.
BlueRoseCase:
Det var nog den berömda Ghost World-känslan som inte riktigt ville klicka hundraprocentigt för mig men jag förstår att den finns 🙂 Undrar om du skulle gilla den lina mycket om du såg om den nu?
Just nu ställer jag mig samma fråga, för jag har precis sett ”Art School Confidential” av samma regissör och var inte lika imponerad. Tar upp den senare i helg i bloggen.
Lustigt, såg också Art School nyligen. 🙂 Verkligen inte i närheten av Ghost World. Med liten marginal godkänd, snarare…
BlueRoseCase:
Ska hålla koll på din blogg för att se vad jag missat 🙂
Vet att detta är en film många gillar, men minns att jag inte heller fann den som superbra när jag såg den för väldigt länge sen (måste ha varit runt tiden då den kom). Har inte direkt känt att jag vill återbesöka den så det är ett tecken på att den inte lämnade några större spår efter sig.
Movies-Noir:
Det lär nog inte bli en omtitt för mig heller 😉
Själv älskade jag den när den kom och gör det fortfarande, efter flera omtittar. 🙂 Men jag förstår också om man inte faller handlöst för den. Som BlueRoseCase säger är det ju främst karaktärerna och stämningen som gör filmen.
Gillar din liknelse med Mary & Max, men att jag gillar GW ännu mer är väl för att den ligger närmare mitt eget liv. (Inte för att jag testat att skämtsvara på kontaktannonser, men ja, det finns i alla fall en del beröringspunkter…)
Gustav:
Du kanske samlar på 78-varvare? 😉
Haha, just 78-varvare går inte att spela på min grammofon faktiskt… 😉 Men jag känner nog igen mig i både Enid och Seymour på samma gång. 🙂
Gustav:
Det känns som en bra kombo 🙂
Minns att det här var en ganska hajpad indie-film när den kom och jag såg den på bio och gillade den. Sen minns jag också att den nog inte var riktigt så bra som jag hade hoppats på. Jag gav den ändå en fyra i betyg vilket kan ha berott på att jag vill fortsätta hajpen liksom. Kanske blir det en omtitt så småningom.
Jojjenito:
Är inte Ghost World en sådär film som man liksom inte får tycka illa om? Lite som Lebowski?
Jo, jag tror du har rätt, det är nog en sån film. Och när jag såg filmen så var jag nog lite snäll i min bedömning. Man skulle ju gilla den. Och visst jag gillade mycket, speciellt början. Men det var nåt med Buscemis karaktär och hans ”vänskap” till Enid som inte riktigt funkade.
Jag var i likhet med dig inte helsåld på Ghost World.Men jag inser när jag läser din text att det filmen gör bra, är att beskriva den där övergången från barndom till vuxenhet när man till slut inser att allt inte utvecklas i precis den riktningen man från början hade tänkt sig genom karaktären Enid. Sedan hade man gärna kunnat få bli mer engagerad i själva historien kring hur detta sker.
Sofia:
Det är sant, verkligheten och livet blir ju sällan precis som man hoppas och planerar för och det oavsett om man är 16-17 eller 39 😉