I väntan på vårens stora blockbusterpremiär Godzilla (14 maj) kommer fredagskvällarna här på bloggen att vara i detta japanska jättemonsters våld. Å andra sidan tar det inte slut i och med att Godzilla anno 2014 kommer till biograferna, i min Godzilla-box finns nämligen sex originalfilmer och således kommer temat pågå sex veckor framöver.
Redan 1954 kom första filmen Gojira, en svartvit monsterrulle som filmbolaget Toho tog fram efter att ha sett succén med King Kong. Ordet Gojira är en kombination av ordet gorilla och det japanska ordet för val – kujura – och handlade om en gigantisk radioaktivt muterad ödla som är ett resultat av atombomber och provsprängningar i Stilla havet.
Men den här filmen föddes en helt ny filmgenre, Kaiju Eiga (filmer om jättemonster) och det har kommit över trettio filmer om Godzilla sedan dess.
För att vara en gammal film tycker jag dom lyckats fint med att få till effekterna, framförallt ljudet och musiken är bra och bidrar till att det blir en kanske inte läskig filmupplevelse men väl en upplevelse. Scenerna när Godzilla stiger upp från havet är riktigt snyggt gjorda.
Jag gillar att filmmakarna gjort Godzilla med en allvarlig baktanke. Visst är historien hittipå men nånstans känns det som en genuin rädsla ligger och pyr i bakgrunden, en tanke om atombomberna som föll i Nagasaki och Hiroshima bara nio år tidigare och vilka naturkatastrofer dessa kan ha åsamkat.
Trots det relativt låga betyget hade jag en trevlig stund framför TV:n. Jag kan liksom inte blunda för att monster som befinner sig under vatten är bland det läbbigaste jag vet.
Originaltitel: Gojira
Svensk titel: Godzilla – Monstret från havet
Produktionsår: 1954
Regissör: Ishirô Honda
Speltid: 96 min
Onödigt men kul vetande: Godzilla skulle från början vara en gigantisk bläckfisk men så blev det inte. Inte heller plan B fungerade, en eldsprutande jättegorilla. I den här filmen är Godzilla ca femtio meter hög men kommer att öka till det dubbla när vi är framme vid de nyare filmerna. Detta beror på att det byggts så många skyskrapor i Japan sedan 50-talet att femtio meter numera känns fånigt litet. Godzillas fötter ska enligt uppgift (se ut att) vara 22,5 meter långa i den här filmen.
.
Som sagt härligt tema och denna första rulle är jag lite svag för. Inte minst för att den är så pass intressant ur ett slags traumaarbetetsperspektiv.
Sofia:
Håller med, den är intressant ur det perspektivet – också. Sen gillar jag hur dom lyckats få till effekterna med det minimum av kunskap och pengar som finns om man jämför med nu. Stämningen är helt klart skön.
Oj roligt men jag har bara sett några få filmer när jag var barn – enda jag kommer ihåg var en jättefjäril
filmitch:
Den kommer….var så säker. 😉
Visst är den ganska bra. Jag gav den en svag trea. Det som stack ut för mig var musiken. Älskade temat som spelas under förtexterna.
http://jojjenito.wordpress.com/2013/01/22/godzilla-1954/
Jojjenito:
Musiken som jag tror du menar, ”The Godzilla score”, är med på ett eller annat sätt i alla filmerna jag hittills sett (av dom gamla). Minns inte om den var med i Roland Emmerich´s Godzilla från ´98 dock.