Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.
Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.
Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.
För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.
Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.
För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!
Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.
Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.
Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!
För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.
För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.
Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?
Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.
Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.
Jag gillar också monsterfilmer men jag vill ha med den mänskliga aspekten ngt som saknades i denna och P.R därför faller de ett par hack. Jag gillade uppbyggnaden i början med konspirationsteorierna och kände en kort stund för filmens karaktärer men det dog som sagt snabbt. Men monstren var otroligt bra och det var som jag skrev ett antal maffiga scener.
filmitch:
I den bästa av världar skulle jag också önska mig fungerande mänskliga aspekter och trovärdiga karaktärer som jag kunde sympatisera med. Nu fick man inte mycket av den varan och jag kan verkligen förstå alla som dissar filmen pga detta. Jag hade kanske en bra dag helt enkelt 😀
Hahaha, kul att du också tänkte på Fred Savage med pojken. Glömde ta med det i min text, men tänkte EXAKT samma sak när jag såg honom. Och lite som Omen-pojken, men det pratade vi om igår 😉
Jag förstår om man gillar filmen, det gör jag. Gillar man den här sortens filmer i vanliga fall ska man inte tveka. Även om man (som jag) inte är direkt förtjust i dessa filmer ska den ses på bio. Synd bara att jag inte kände mer. Ville ha mer effekt, mer kraft i ljudet och det känslomässiga. Men visst var det (oftast) snyggt. Däremot var det helt onödigt med 3D. Fast å andra sidan gjorde det inget då man inte behövde tänka på det som effektsökeri. Känns bara som de lagt till det för att tjäna extra pengar.
Movies-Noir:
Det jag saknade allra mest var högre ljud. Eller, jag vet inte om högre hade hjälpt, det kanske var nåt tok i själva filmen att ljudet liksom kändes…bortglömt. Det var otroligt tyst i pratiga scener och väldigt tyst i actionscenerna. Men om nån som jobbar på Rigoletto läser det här – Hallå! Skruva upp ljudet till nästa föreställning! 🙂
Damien Savage. Låter inte som en snällis direkt 😉
Stora monster på film räcker inte fullt ut för mig. Karaktärerna och huruvida man bryr sig om dem… att filmen är mer eller mindre ologisk i stora stycken… avsaknaden av spänning, eller humor… Men visst, svinstora monster! Jaha.
Henke:
Inte bara svinstora monster, TRE sviiiiinstora monster! Gillade du inte ljuden då, de metalliska ljuden när monstren travade runt?
Tänk om de hade gjort en film som gjort den där första teaser trailern med halo jumpet rättvisa! Fan vad bra det skulle kunnat bli…
Henke:
Då hade det blivit 6/5!!
En superbrutal och mörk överlevnads/desperations/skräck/actionfilm (passande till monstrets bakgrund med atombomberna osv).
I Halo jumpet efter det talet av amiralen borde typ 1 av 20 klara sig under hoppet, men nu var det inga problem, piece of cake..
Fan det hade kunnat bli en ny Alien. Istället gjorde de en ny ”2012”. Det var bara John Cusack som saknades!
Henke:
Och jag som tycker jättemycket om 2012 – trots John Cusack 😉
Var det inte ganska sunkig musik också?
Tycka vad man vill om den, det var inte poängen. Min poäng var att de missade chansen att göra en riktigt barnförbjuden film, istället blev det en familjefilm om en familj i knipa. Mellanmjölk…
Henke:
Jo, jag förstod vad du menade. Nu blev det en icke-läskig icke-blodig 15-årsfilm. Konstigt.
Ahh…herregud vad lovande!!
Älskar ju monster-Godzillas och älskar Pacific Rim-svulstigheter! Denna film måste ju ses!
Och som vanligt är jag typ trea på bollen! När ska jag se den då!?!
Lördag? Nej det går ju inte!!
Söndag? Kanske, om man orkar…!
Åh dessa bekymmer..
Steffo:
Haha, oooooo vilka bekymmer du har. Detta känns som ett av den mer behagliga sorten 🙂 Försök håll ner förväntningarna lite bara, ett tips i all välmening, men jag antar att du läst fler recensioner än min och vet att åsikterna skiljer sig en hel del.
Håll tummarna för att jag också får en möjlighet att kära ned mig på onsdag 🙂
Sofia:
Jag håller tummarna att det blir en höjdarupplevelse för dig med. 🙂
Tack för extra ping! Som sagt — varför ens bekymra sig om att utrusta Ford med en familj när den får spela en sådan liten roll? Om jag tänker på samma dörr som du skriver om tycker jag dock att just den detaljen var rätt kul. I många avseenden är Godzilla jämbördig med Pacific Rim (eller de fallerar på lite olika saker), men musiken var klart bättre i den senare.
Sofia:
Både Ford och Fordfamiljen var helt menlösa, det känns som att nån som gått en terminskurs i manusskrivande skrivit manuset och att hen lärt sig att så ska det va, det ska vara med en välbyggd hjälte, en glosögd mamma, barn som inte stryker med och gärna en hund. Men var det med nån hund här?
Ingen namngiven, men det var ju en som stod bunden vid ett träd och sedan slet sig (på Hawaii, väl?)
Japp det var en hund i fara under tsunami-scenen från Hawaii. Check!
Sofia & Henke:
Aaaaa, NU minns jag.