När vi befinner oss mitt i chocken över att Ben Affleck 1. är snygg i skägg, 2. visat att han är en hejjare på att regissera film, att The Town inte bara var ett lyckokast och 3. att han ska spela Batman så får man inte glömma en sak: Ben Affleck har vunnit en Oscar.
Jag vet, det är så världsfrånvänt att klockorna stannar men det är likväl sant. 1998 fick Ben Affleck och Matt Damon ta emot en Oscar för Bästa originalmanus och lika välförtjänt som jag tycker det är NU, lika fel tyckte jag det var DÅ. Då gillade jag nämligen ingen av grabbarna nåt speciellt, fattade inte grejen med Good Will Hunting som film heller och Robin Williams var väl bra som Sean Maguire men var han verkligen värd en Oscar för Bästa biroll?
Nu när jag ser filmen blir jag förbaskad att Matt Damon inte vann. Han var nominerad för Bästa skådespelare men Jack Nicholson knep statyetten det året för Livet från den ljusa sidan. Å andra sidan gör Matt Damon fortfarande bra ifrån sig på vita duken medans Jack Nicholson inte längre kan läsa manus.
Will Hunting (Damon) är en kille som kommit både rätt och fel i världen kan man säga. Hans enda nedslag i den akademiska världen är att han städar skolkorridorer men samtidigt är han hyperintelligent, smartare än både elever och professorer. Men han bråkar, slåss, tillåter sig ingen lycka, håller äkta känslor långt ifrån sig och man förstår att det här inte är en kille vilken-som-helst, han har varit med om skit, han har inte levt ett friktionsfritt liv men han har ett läshuvud av Guds nåde.
Will känner sig trygg i sitt kompisgäng med Chuckie (Ben Affleck) i spetsen, ständigt tjafsande med sin bror i verkliga livet, Casey. Matematikprofessorn Gerald Lambeau (Stellan Skarsgård) tar Will under sina vingar och försöker se till att han får hjälp. Inte det lättaste kan man säga då Will inte vill bli hjälpt. Men så kommer Geralds gamla polare Sean (Robin Williams) i deras väg och det visar sig vara en mänsklig ängel i manskläder.
Den där svala trean jag gav filmen efter att ha sett den på bio tar jag och lägger i soptunnan som värsta uppeldade Sverker Olofsson. Det här är ingen film som förtjänar ett mellanmjölksbetyg, den här filmen är bättre än så. Det tog mig sexton år men nu fattar jag. Will Hunting. Vad blev det av dig? Får man se en uppföljare måntro?
Detta är en riktigt bra film om minnet jag har stämmer. Borde väl vara en topp-5 med Matt Damon skulle jag tippa.
Kul att du höjer ditt betyg efter omtitten. För det brukar ju oftare gå åt andra hållet – att man sänker betyget på en film efter en omtitt.
Imponerande att du kunde kasta dina aversioner inför Ben Affleck åt sidan också.
Har du hört något rörande uppföljare, eller var det bara ett önsketänkande?
Henke:
Det var bara ett önsketänkande. Ett ganska stort och hårt önsketänkande. 🙂
Vad lustigt, jag såg Good Will Hunting för första gången förra veckan när jag låg hemma sjuk en dag. Den kom på bio när jag inte hade hunnit bli filmintresserad i den utsträckning jag är nu, och sedan hade det typ inte blivit av att jag såg den. Men nu. Och oj vad jag hade missat! Och jag håller helt med dig, Ben Affleck borde fortsätta hålla sig på regissör- och manussidan av kameran. Allt annat vore ju bortkastning av talang.
Lena:
Vilket sammanträffande! Och vad kul att den föll även dig på läppen 🙂
Apropå Ben Affleck som regissör, undrar hur Man of steel hade blivit om han tackat ja till den 😉
Yay! Kul att den hade kunnat växa. Jag har gillat den här betydligt mer förbehållslöst och tycker att relationen Matt-Minnie är härligt avslappnad. Detsamma gäller Matt-Robin, som fö gör en av sina sista riktigt bra roller.
Sofia:
Jag skulle nog vilja dra fram Robin Williams peak till 2002 och One hour photo. Efter det har det varit sisådär tycker jag.
Men jag är glad att jag såg om filmen. Hade såna beiga minnen av den, nu känns det mycket roligare 🙂
Vissa kanske också skulle vilja räkna in Insomnia? Nu är jag inget fan av One Hour Photo men det blev ju definitivt mer tunnsått med bra Robin Williams-filmer mot slutet av 90-talet. Peakade tycker jag han gjorde redan 1991 med Fisher King.