Veckans filmtips från Moya: GRIFFIN & PHOENIX

Att få reda på att man har obotlig cancer och ett, max två, år kvar att leva, jadu tänk dig in i DEN situationen. Vad skulle du göra? Hur skulle du tänka? Henry Griffin (Dermot Mulroney) väljer att tacka nej till all form av behandling och kör på som om det faktiskt fanns en morgondag.

Han har en exfru och två söner och han verkar inte ha jättebra relation med exet direkt. Han fiskar lite med pojkarna (vilket tar 25 sekunder av filmen) och det var allt. Jag kan inte låta bli att undra om det är SÅ man skulle göra själv om man är förälder till två tämligen små barn, men men….filmen handlar inte om mig.

På en föreläsning om döden möter han Phoenix (Amanda Peet), Sarah Phoenix som hon heter. Utan minsta tveksamhet närmar han sig henne, han har som sagt inget att förlora. Han bjuder ut henne och hon säger ja, men inte utan att fundera. Dom två utvecklar en relation som (ju) är dömd att misslyckas, det vet ju jag som tittar och Henry vet det med. Men jag får mig en tankeställare här…. Vad är att misslyckas? Hade det varit bättre om han sjunkit ner i TV-soffan och suttit där tills han tynade bort? Nu lever han ju livet ända in i kaklet. Vad finns det att inte gilla med det?

Nu går det inte lika spikrakt och smärtfritt som jag kanske gett sken av, det kommer gupp, problem, hemskheter och framförallt framkallar filmen en rätt stor dos dödsångest hos mig – och litervis med tårar. Fy fan vad sorglig den är. Också. Amanda Peet och Dermot Mulroney är väldigt trovärdiga som par, superfina ihop och det är nog A och O med filmen att man köper dom som kärlekspar.

Det blev en snorig stund framför TV:n det här men det var det värt. Och jag får helt enkelt förtränga dom saker med filmen jag inte tror på. Som Henrys icke-hängande med sina barn trots utmätt tid.

Nästa tisdag kommer ännu ett filmtips från Moya som handlar om döden men på ett heeeelt annat sätt.