Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.
Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.
Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.
När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.
För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.
Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.
MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?
Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.
,.
Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan
Klart Baby Groot är filmens stjärna och jag älskade scenen när de delade på hörlurarna också. Det är sedan gammalt att du gillar de söta bifigurerna, säg hej Katie. Och jag gillar dem också.
Där vi skiljer oss är att James Gunn inte får mig att känna att the Guardians är en familj lika tydligt. En tuff jargong räcker inte. Jag är kanske ”förstörd” av Buffy-serien, har för höga krav.
Henke:
Eftersom jag inte sett Buffy kan jag ju inte jämföra men jag tycker att Guardians-familjen lyckas komma upp i åtminstone _mina_ höga krav på vad en filmisk familj kan vara. Och jag tycker om och bryr mig om ALLA familjemedlemmarna. Det är inte så vanligt.
+1 _mina_ höga krav med!
Johan:
🙂
Intressant text, det är som om du har lite samma invändningar som jag, med skillnaden att du, som du själv säger, köper det. Baby groot må vara hur gullig som helst när han står och håller i ett par avklippta tår (eller om det var fingrar, hahaha!), men han suddar inte ut det faktum att filmens handling och ”värderingar” raglar ordentligt. Men men, jag har ju inte gjort mig känd som nån Marvel-älskare heller 😉
Cecilia:
Coolt ju! Han kapade en tå!! Varför liksom, det är ju så tokigt så man smäller av. Lilla kreativa Baby Groooooot <3 <3 <3
Men så är det ganska ofta när man ser en film, gillar man den instinktivt kan man lättare köpa det som skaver än om man börjar reta sig på småsaker. Den här funkade på mig, rätt in i kaklet. 🙂
Ha ha den där tån var kul faktiskt.
Jo men visst så är det, ibland förlåter man MASSVIS med ”fel” i filmer bara för att man går igång på det rent instinktivt. Lucky you 😉
Vill Star-Lord verkligen ligga? Är det inte mer mellanstadieromans där han vill ha chans på henne?
Carl:
Om han till och med ville ligga med den iskalla men guldfärgade Elizabeth Debicki vill han säkert ligga med en grönfärgad tuffissyster också. Han är trots allt Star-Lord. 😉
Du har onekligen en poäng där. Men den scenen med guldfolket missade väl tonen rejält? Och synd var det, för Debicki var filmens behållning för mig.
Carl:
Den scenen flög nog över huvudet på dom flesta biobesökarna (pga ålder troligtvis) men jag tyckte tonen funkade. Han har bra komisk tajming den där Star-Lord. För övrigt håller jag med dig om Debicki, hon var GULD (katsching!) i den här filmen. Hoppas hon får mer screentime i nästa film.
Själv är jag en tvättbjörnsman i detta spektakel! 😉
Steffo:
I förra filmen var jag också det. Dock inte man. 🙂
Det du listar men ändå köpte, köpte inte jag. 🙂
Däremot tyckte jag relationen mellan systrarna var intressant och jag kände inte att de bara var med för att vissa att tjejer kan slåss.
Drax kändes inte mer utseendefixerad än nån annan, det var bara det att han sa rätt ut vad han tyckte och tänkte.
Jojjenito:
Det Drax sa kändes på nåt sätt BÅDE sexistiskt OCH fräscht i sammanhanget. En mycket knepig kombo. 🙂
Visst blev det lite tröttsamt att det just är två tjejer som måste slåss mot varandra i form av Gamora och Nebula men jag fastnade liksom Jojje för deras relation också. Plus att Nebula var rätt tuff, like…really dark 🙂
Sofia:
Håller med om att Nebula är sådär no-mercy-cool men Gamora är stentrist. Hon är som Letty i Fast & Furious.
Håller med, två trista actionbrudar
Det verkade som sagt att vi hamnade i samma mys/lyckobubbla 😀
filmitch:
Ja det gjorde ju det. Som ett karbonpapper 🙂
Ja! Hoppas till och med Stallone får en egen film. Så kan Quill och gänget gå full flum i sitt nästa äventyr.
Vad gäller Drax så känns det som problemet är det där ”Born Sexy Yesterday”-problemet. https://www.youtube.com/watch?v=0thpEyEwi80
I videon nämner han olika sätt vrida en sådan relation rätt. Exempelvis att de båda upptäcker känslor tillsammans. Och de hade de verkligen kunnat göra här. Men Drax blev bara en ”Våra värsta år”-gubbe. Tyvärr :S. Men ja, det hindrade mig heller att älska honom.
Johan:
Jag skrattade högt åt hans dumma kommentarer även om jag samtidigt tänkte ”man vadfan är det han säger karljäveln?”. Det ena behöver inte utesluta det andra 😉