Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.
När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1, ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.
Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.
Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.
Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.
Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.
Här finns filmen.
Nej, vad synd! Jag trodde att jag skulle reagera precis som du men blev faktiskt riktigt charmad av Poppy. Därför att Leigh också låter henne visa lite förstånd också, hon är inte bara labradorglad för att hon är blåst och med en fattningsförmåga hos en guldfisk.
Sofia:
Hahaha, labradorglad 🙂 NU fattar jag varför jag inte gillar hundar 😉
Men alla hundar är ju inte labradorer 😉
Sofia:
Som tur är 😉
Mnjae så illa var inte filmen även om jag störde mig på Poppy (bara namnet vittnar om att människan är asjobbig). Det stora lyftet är just bilskoleläraren. Han lockar till många leenden – min favoritscen är ”lock the doors”. jag tror att jag skrattade till då.
Filmitch:
Jag tror att jag vissa dagar träffar på för många av ” bilskollärartyp” för att klara av att se det komiska i den personlighetstypen. Dom kan vara rätt enerverande. Live.
Minns att denna var Oscarsnominerad och blev lite allergisk mot den utan att ha sett den, haha. Verkar ha varit befogat alltså. Men jag ska inte säga så mycket utan att ha sett den.
Jag har endast sett en Mike Leigh-film och det var Another Year med den utmärkta Lesley Manville. Den gillade jag så fler Leigh-filmer lär det bli.
Movies-Noir:
Du kanske skulle ge Poppy en chans till revansch? Hon fick mig att börja bita på nagelbanden. Är du vig nog kanske det blir tånaglarna för din del 😉
I don’t want to go there 😀 Du fastställde att det INTE blir en titt nu 😉
Haha, visst, Poppy är påfrestande men som Sofia är inne på, hon är inte helt bortom kontroll, hon har lite förnuft också. Jag gillade filmen.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/12/20/happy-go-lucky/
Och jag skulle ge hur mycket som helst för att få läsa vad M-Noir tycker om filmen och speciellt om Poppy. Faktum är att jag tror M-Noir kan gilla upplägget lite, speciellt mötet med bilskoleläraren.
Jojjenito: Hmm, intressant. Exakt HUR mycket är du villig att ge för att få läsa vad jag tycker tro ? Blir lite lockad nu…
Jojjenito:
Dock är förnuftet paketerat i en vrålenerverande mänsklig låda…
Hur mycket vill du ha? 😉
En trevlig weekendresa till valfri Europeisk stad borde räcka… 😉
Älskar Mike Leigh, men hade svårt att charmas av denna. Den är inte Mike Leighsk nog tycker jag. Nu ska väl sägas att jag inte såg klart den eftersom det var ett biblioteksex och det visade sig att den var repad och otittbar sisådär 20-30 minuter in. Men utifrån vad jag dittills sett var det inte så att jag grät blod över att inte kunna se klart den.
Jessica:
Som jag ser det har du inte missat nåt av värde. Han har gjort många filmer som är såååå mycket bättre.
Det här är en av få filmer jag näst intill avskyr och det som främst stör mig är filmens försök att lyfta fram Poppy som så jävla fantastisk. Hade Mike Leigh bara lagt fokus mer i mitten och låtit henne och Scott spegla sig i varandra (utan att hylla henne och döma honom) så tror jag att den hade blivit mer uthärdlig. För jag upplever det så att karaktärerna egentligen är ganska lika, i och med att de distansierar sig aktivt från omvärlden med sina extrema och enerverande sätt att vara.
Då hade det blivit en mer neutral skildring av en sorts människor som faktiskt finns och ser man till filmens slut, där Poppy tvingas bete sig vuxet, hade det kunna vara en fin utveckling hos karaktären, där hon tvingas ta tag i en jobbig situation utan att skratta bort den.
Men tyngden försvinner i filmens sista meningsutbyte – att ”Poppy inte kan göra alla glada” – som cementerar filmens intentioner att framställa henne som en flummig Lycko-jesus som misslyckades med att omvända pessimisten, istället för att låta henne utvecklas till en mer lyhörd, mogen och respektfull person som inte bagatelliserar allt. Som det var nu kunde hon ju inte ens ta emot en komplimang från sin pojkvän utan att fnissa bort den. Är hon verkligen så lycklig och har det självförtroende som filmen försökte få det till?
Med tanke på att Mike Leighs andra filmer, som Hemligheter och lögner, lyckas bra med att skildra ganska osympatiska karaktärer på ett intressant sätt just eftersom han varken dömer eller hyllar dem tycker jag att Happy-go-lucky var en riktig besvikelse och nästan plågsam att se.
Amanda:
Tack för fin långa och engagerande kommentar!
Jag håller med dig, filmen var plågsam långa stunder och Poppy var en karaktär så over-the-top att jag knappt tror att hon skulle kunna finnas i verkligheten. Jag skulle i alla fall inte orka umgås med henne, än mindre vara hennes pojkvän om jag var en snubbe.