Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.
Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.
Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.
Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.
Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.
20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.
Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.
Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.
Jag är aningens mer luttrad nu.
Det här en liten bortglömd "pärla" som försvann kanske tack vare Se7en och The Silence of the Lambs som kom kring samma tid. Jag gillade den, skitig och rå och bara otrevlig. Man glömmer ibland att kriminalfilmer faktiskt handlar om att folk mördas, liken blir en del av underhållningen, "Henry" tvingar en att tänka till vad det faktiskt handlar om.
filmitch:
Du har helt rätt i det du skriver. Det här är en film som inte direkt glorifierar våldet och antagligen är det mycket därför den sitter kvar i skallen så långt efteråt.
Det är mental smuts och sjuka gener samlad i en långfilm, liksom.
En film jag verkligen vill se och nu blev jag ännu mer sugen efter din finfina recensioner 🙂
Låter intressant när ni diskuterar att man inte glorifierar våldet och låter det verkligen kännas vad det handlar om vid mord. Annars är det en svår balansgång att gå vid dessa filmer där det lätt tippas över till ren underhållning och då förlorar man mycket av sitt budskap.
Nit89ram:
Jag tycker absolut du ska se den. Man känner sig smutsig efteråt för det är en svart och jobbig film. Men att döda människor är sällan hårdkokt action, annat än i filmens värld 😉
Fantastiskt bra film! Som ni andra redan sagt, den hymlar inte och det är varken vackert eller häftigt. Och så tycker jag att den ska ha extra guldstjärna i kanten för att den är minimalistisk och i många fall bara antyder istället för att visa splatt rakt på.
Sofia:
Det är ju just det som är så bra. Den "gottar sig" inte i effektsökeri utan när man får se klafs så är det klafs på riktigt, inte nåt som ska vara ballt eller häftigt.
Huva, det här är en otäck film. Tror inte att jag skulle vilja se om den.