Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här texten.
Ska jag börja vid det fullständigt magiska i att gå på bio ensam. Att sitta i den noga utvalda fåtöljen med en lagom tempererad kaffe i handen, en avstängd mobil i väskan och känna lugnet som infinner sig i bröstkorgen. Ska jag börja där? Den mysiga ensamheten, nästan själviskheten, att slippa prata, att inte behöva spegla känslorna för filmen direkt i någon annan, att lyssna på sina egna andetag, att få koncentrera sig på sig själv för en liten stund? Att hinna tänka att jag har det himla bra? Är det där jag ska börja?
Eller hatet, är det kanske hatet jag ska börja med? Det är ett provocerande ordval, jag vet, men det är likväl sant. Min groende gryende eskalerande avsky för människor börjar faktiskt närma sig hat. Ska jag hamna där redan i början av texten? Ska jag återigen behöva skriva om biobesökare som valt samma film som jag, som betalt sina biobiljetter precis som jag, som precis som jag valt en sen visning en väldigt varm sommardag för att av en eller annan anledning gömma sig en stund för det som finns utanför, människor som medvetet – ja, medvetet – förstör en filmupplevelse för en hel salong? För man kan väl inte anta annat än att två vuxna människor som blir tillsagda och hyschade ett antal gånger men ändå fortsätter att prata filmen igenom gör detta medvetet? Två vuxna människor som uppenbarligen hellre vill prata än att se den film dom köpt biljetter till. Som hellre vill skratta tillsammans än att koncentrera sig på det suggestiva skräckdramat som visas framför deras ögon. Som inte bryr sig om filmen men ändå vill ha en recap när en av dom gått på toa och när den andra sen går blir det likadant. Recapen som löd ”DET HAR INTE HÄNT NÅT – NU HELLER!!”
Det är 2018. Jag skrev om detta för första gången redan 2010 men ingenting blir bättre, snarare tvärtom. Folk beter sig sämre och sämre och det var illa redan från början. Dom gånger jag går på bio i Stockholm blir färre och färre. Min glädje med och inför biobesök är i princip borta. Hade jag inte hittat en trevlig förortsbiograf att lägga mina biljettpengar på hade jag nog – för första gången sedan 1986 – tagit en rejäl paus från allt vad biografbesök heter.
En film som Hereditary, en film som lever på obehagskänslan, på att man som tittar hamnar inuti den värld manusförfattaren och regissören Ari Aster visar oss, en film som Hereditary fixar inte störningsmoment aka idioter i publiken. Två idioter kan – uppenbarligen – förstöra visningen för en hel salong och det är förjävligt, det är faktiskt förjävligt.
Avengers, Jumanji, Paddington, Mad Max, det är jobbigt när folk jävlas när man ser den typen av filmer också men filmer som är långsamma, tysta och obehagliga, det går bara inte att sitta och lyssna på andra som pratar samtidigt hur avancerad koncentrationsförmåga man än har. Tänk A Quiet Place. Tänk folk som pratar sönder DEN filmen! Att prata under Hereditary är nästan lika illa.
Hereditary är drygt två timmar lång. Det är alldeles lagom. Uppbyggnadsfasen är långsam och krypande, jag vet inte åt vilket håll filmen ska ta mig, jag har inte ens sett trailern, jag vet ingenting annat än det jag läst och hört i ögon- och öronvrån: att detta skall vara nåt alldeles överjävligt bra i skräckfilmsgenren. När halva filmen är kvar och jag återigen böjt mig framåt för att be kompisparet på raden framför att SNÄLLA!! HÅLL KÄFTEN!! då tänkte jag lämna salongen. Jag ville gå och aldrig mer komma tillbaka. Jag ville spara andra halvan till min stora TV, till min ensamhet i soffan, till lugn och ro för att kunna ge filmen det den kräver och behöver för att ge den dom bästa förutsättningarna till att bli det den är – men jag gjorde det inte. Jag satt kvar.
Jag har samma rätt att vara här som alla andra, tänkte jag. Mina 130 kronor är värda lika mycket som alla andras. Så jag tog det sista jag hade av energi och fokus och bara tokstirrade på duken. En kvart senare lämnar snickesnackar-asen salongen (men stannar såklart alldeles utanför dörren för att skratta och pladdra vidare) och jag andas ut en smula. Axlarna sitter strax under örsnibbarna, hjärtat slår i efter-en-kvart-på-crosstrainer-tempo och jag är så jävla jävla arg. Samtidigt, filmen är så bra, faktiskt så VÄLDIGT BRA att jag bestämmer mig för att dom inte får förstöra allt för mig. Sista tjugo tickar på och jag önskar att dom inte fanns. I alla fall sista tio. Tänk om Mr Aster hade avslutat filmen vid ett fönster istället för att berätta vidare. Tänk om. TÄNK om. Tänk OM.
Det finns så mycket med Hereditary som är fantastiskt bra. Ljudbilden, de sjuka oljuden som ligger som en matta i bakgrunden, zoomningarna, kameraåkningarna, dom subtila effekterna, galenskapen. Att slutet är bedrövligt förstör inte filmen som helhet för mig. Jag väljer att se Hereditary som en 90% fulländad film men där sista 10% hade behövts slopas för att filmen ska få full pott av mig.
Men jag kommer se om den, säkerligen många gånger. Hemma. Det kommer vara många filmer jag ser hemma framöver som jag egentligen skulle vilja se på bio. Mitt mått är nämligen rågat. På riktigt rågat nu. Om jag vill betala för att må sämre än jag gjorde innan skulle jag ge grannpojken en hundring för att köra över mig.
Tillägg på förekommen anledning: Det var inte bara jag som sa till dessa personer att hålla tyst. En kvinna några rader ner vände sig om och sa till ett otal gånger även hon plus att flera olika personer hyschade prat-idioterna. Att dom satt och fotade sig själva under filmens första fem minuter var det nog dock bara jag som såg då jag satt precis bakom dom – och på bakersta raden.
Här är en lista på resten av filmerna i temat.
Trist 🙁 Då är det bara att hålla tummarna för att du får en bättre omtitt på Hereditary hemma i soffan. Då kan du ju dessutom stänga av när det är tio minuter kvar
Sofia:
Ja, urtrist 🙁 Jag har svårt att tro att det går att få en sämre visning någonstans. Inte ens om grannen bilade bort badrummet samtidigt skulle det vara sämre.
Det är för jävla trist att idioter ska få förstöra nåt som borde vara bara mysigt.
Senaste gången jag råkade ut för nåt liknande var när jag såg American Hustle i Kista. Skrev ett liknande inlägg då. Lustigt hur vi både inleder med att fråga oss hur vi egentligen ska början texten.
https://jojjenito.wordpress.com/2014/02/27/american-hustle-eller-min-varsta-bioupplevelse/
Själv undviker jag numera Kista, och så går jag väldigt sällan sent på kvällen på fredag och lördag. Försöker gå så tidigt som möjligt på helgen. Önskar att SF hade visningar vid kl 10.
Just Hereditary känns som en högriskfilm. Det är en skräckis och snacket har gått att det ska vara årets läskigaste film. Höhö, den går vi och ser tänkte säkert dessa idioter. De hade nog väntat sig en massa jump scares, inte en riktig film med riktiga rollfigurer, dialog och ganska långsam uppbyggnad. När det inte blev som de hade tänkt sig tyckte de att de istället skulle roa sig på annat sätt.
Får man fråga hur gamla dessa personer var?
Jojjenito:
Jag tror inte det var filmen i sig som gjorde att dessa två människor störde nåt så gud-ini-helvete. Dom störde liksom redan från början, redan innan filmen började. Fotade selfies med mobilen under halva reklamen och fortsatte sedan med det under filmens första minuter. Skrattade, tjoade, hade uppenbarligen inte setts på länge och hade mycket att ”ta igen”… Åldersmässigt skulle jag gissa på 35-40, sisådär. Helt ”vanliga personer” utseendemässigt.
Jag håller med dig om visningstiderna. Jag skulle också gärna se att det fanns ”morgonvisningar”, jag har mycket svårt att tro att störande idioter ställer klockan och går upp tidigt på mornarna bara för att jävlas MEN å andra sidan, ingenting förvånar mig längre.
Jag tror som Jojje att det finns visningar med mindre risk för distraktioner, så man skall inte tvingas helt avstå från den där supermysiga delade ensamstunden i biomörkret.
Håller helt klart med om att slutet inte lever upp till förväntningarna som filmen bygger upp, men jag undrar vad som krävts för att det skulle kännas rätt. Mer tvetydighet hade kanske räckt, men då finns alltid risken att det inte blir något riktigt slut och man känner sig lurad ändå. Men visst vill man hellre ha inget slut än ett dåligt slut. Får hoppas att det släpps en Fiffi Cut så vi får se publikreaktioner på att sluta vid fönstret.
Carl:
Men är det inte förjäkligt att man ska behöva göra en matematisk uträkning för att kunna gå på bio utan att få filmen förstörd? Det här att gå på bio när det passar en själv och när man känner för det har helt försvunnit (i alla fall för mig).
En Fiffi Cut låter fantastiskt! Eller så får jag göra som Sofia föreslog här ovanför 😉
Du har högre ställda förväntningar än jag. Du kanske inte är kollektivtrafikpendlare? Där är det ett ständigt schemaläggande för att undvika rusningstrafik, förseningar, stängda stationer, fyllon osv. Vill man vara glad får man anpassa sig.
Carl:
Jag är ingen kollektivtrafikpendlare och när jag läser det du skriver är jag väldigt tacksam för det. Jag hade nog behövt mediciner för att klara av det. Vill man vara glad får man uppenbarligen anpassa sig – OCH undvika random männniskor…;)
Av precis den anledningen går jag aldrig på bio numera. Trist, men det är bättre att se filmerna hemma där man själv kan välja eventuella distraktioner (mer kaffe m.m.) Det är inte värt pengarna att chansa tycker jag och jag vill inte gå dit för risken att bli förbannad och få upplevelsen förstörd. Dock får man ju vänta på Blu-ray-släpp och det är lite segt, men det får man stå ut med.
Michael:
Som tur är kan jag gå på pressvisningar ibland och då är det oftast tyst men det är inte alla filmer jag blir inbjuden till och heller inte alla visningar jag kan gå på pga jobb. Helst av allt – just nu – skulle jag verkligen vilja ta en rejäl biopaus men det är svårt när man har en blogg och en podd man vill hålla igång med lite annat än bara ”gamla” filmer 😉
Precis hemkommen från filmen som var helt ok Colette borde ha en Oscarnominering . Middagsscen jävlar så bra.
Mitt besök var som oftast bra – tyst publik och ingen som störde och som grädde på moset fick jag en Meg plansch av biografpersonalen då de visste att jag väntar på filmen. Jäkligt trist detta med idioter på bio men de gånger jag varit på bio i S-holm har publiken skött sig ypperligt.
filmitch:
Skönt med alla visningar där publiken sköter sig. Jag har som sagt hittat en liten biograf utanför stan där publiken (hittills) är helt oklanderlig och jag njuter verkligen av dessa biobesök.
Men…en The Meg-plansch??? WOW! Var har du satt upp den? 😀
Får bli i datarummet där jag sitter och skriver mina inlägg – tror inte frun tillåter något annat ställe 😉
I princip samma sak hände mig på en annan visning av samma film (en varm eftermiddag). Gillade Hereditary mycket och håller med om att slutet var sådär, men förstör inte filmen nämnvärt. Jag går nog aldrig mer på bio igen. I alla fall inte och ser en ”vuxenfilm” av det här slaget. Skittrist.
Vrångmannen:
Du med? Samma film? Fy fan va trist, vad ledsen jag blir. Dessa AS till människor, hur är man funtad egentligen som beter sig sådär?
Japp! Hade sett fram emot den så mycket. Folk är fan inte kloka på en fläck + att undertextningen försvann plötsligt så de fick stoppa filmen och starta om projektorn. Stämningen jag hade hoppats på flög sin kos… Hem ljuva hem! 🙂
Vrångmannen:
Det jävliga med denna typ av film är att det inte går att ge den en ärlig andra chans. Den är liksom redan ”spoilad” även om man ser om den under perfekta omständigheter. Tänk om det fanns en biograf där man fick köpa in sig, som nån slags klubb där alla visste att det bara var riktiga bioälskare i salongen. Inget jävla ätande, inget pratande och det fanns en såndär mobilstörare i salongen som gjorde mobiler obrukbara. Blir jag riktigt asrik nån gång ska jag starta en sån biografklubb. Direkt.
Javisst. Aldrig mer alltså. Fool me fourteen times…
Grym idé med tysta bioklubben! Det finns ju tysta vagnar på tåg för sjuttsingen. Skulle jag också råka att bli asrik så hör jag av mig direkt! 🙂