Om det stämmer som man säger att ”allting har sin tid” så hade Kathleen Turner stora delar av 80-talet.
Det är svårt att förstå nu hur bra hon faktiskt funkade under det årtiondet, hur snygg och cool hon ansågs vara trots (eller kanske tack vare?) hennes svinjobba ticks att aldrig stänga munnen och att ständigt hålla på och kladda med händerna i håret. Nu ser hon mer ut som en kvinna som ligger i startgroparna för att bli man.
I Het puls (Body heat) spelar hon den sexiga Matty som inte bara är otroligt vacker och äckligt rik, hon är gift också (och där ligger förklaringen till hennes rikedom, det har alltså inget med hårt arbete och affärssinne att göra, allt som krävs är en gammal tät snubbe, här gestaltad av Richard Crenna).
Ned Racine (William Hurt) är en damernas man, en förförare som gärna visar sin nakna bringa i bild. Han är rätt uttråkad trots att han har ett okej jobb som advokat (om än inte anlitad av dom mest rumsrena klienterna), schyssta polare och enkelt charmar kvinnor. Men när han möter Matty blir det rosa moln och trumpettrudilutter, han faller som en fura och det idkas svettsex en masse till tonerna av 80-talssaxar och synthiga bakgrundsslingor. Problemet är bara att hon är någons fru och att denne någon sitter på stålar som både Matty och Ned är rätt sugna på. Vad göra? Mörda mannen? Går det att genomföra, bara sådär liksom?
Som nostalgikick för en sån som mig som älskar 80-talsfilmer över lag är denna toppen men som film betraktad har den ganska många svaga punkter. Manus är ett. Det är en hel del dialog som känns så larvig och plastig att det är ett under att skådespelarna kan hålla sig för skratt men å andra sidan är det kilovis med charm inblandat så jag köper ”felen”.
Det filmen saknar helt är spänning och jag kan inte låta bli att jämföra den med Basic Instinct som i mitt tycke är den bästa erotiska thriller som någonsin gjorts och självklart känns denna otroligt mainstream i jämförelse men den är ändå helt okej på nåt vis, trots alla aber. Det är nog saxofonerna som gör det.
Här finns filmen.
Trist, men inte helt oväntat. Man måste helt enkelt uppskatta noir-genren för att gilla detta antar jag. Personligen gillar jag Body Heat och det är mycket för stämningens skull. Det är inte direkt 80-talet som lockar (tidigt 80-tal är inte lika mycket 80-tals känsla som det blev under mitten bör påpekas, nästan mer 70-tals känsla) utan snarare den där förföriska charmen.
Och jag gillar definitivt William Hurt mer än Kathleen Turner i filmen (och för övrigt också).
Movies-Noir:
Visst var det en helt okej film, det tycker jag, men inte så mycket mer. Men jag gillar idén med att det är otroligt varmt, att alla svettas som grisar för den där högsommarvärmen går verkligen genom tv-rutan. 🙂
Hej. Är du på film just nu? Kanske Sleeping beauty? H
Henke:
Nix. Är det nån där som är lik mig? 😉
Nej, satt och läste din blogg före filmen startade och tänkte att du kanske var nära. Sleeping beauty var väldigt konstig och väldigt djup. Måste sova på saken innan jag vet vilket betyg den får.
Henke:
Jag diskuterade den filmen med en okänd dam när jag stod i biokön härom dagen och hon sa att hon säkert hade tyckt den var riktigt bra om hon hade haft en instruktionsbok med sig. Hon förstod inte vad filmmakaren ville säga och hon förstod inte varför männen måste vara så jäkla gamla. Ska bli skoj att läsa din recension sen och om du fått kläm på filmen.
Men det var roligt att du kände av nånslags ”fiffiaura” där. Det kunde ju mycket väl ha varit rätt 🙂