Jag var noll procent höjdrädd tills jag sommaren 1998 åkte Fritt fall på Gröna Lund, nygravid och allt. Efter det var det som att nånting i huvudet sprack och det logiska höjdtänkandet (det är inte höjden i sig som är läskig, det är resultatet av vad som händer om jag trillar ner i backen) förvandlades till en smärre fobi.
Att se High lane (eller Vertige som filmen heter i original) är lika illa för denna fobi som det skulle vara att som spindel-och-ormfobiker gå in i Skansens terrarium när proppen gått och alla djur krälade fritt. I alla fall fungerar filmens första 45 minutrar så. Det ilar i magen, det snurrar i huvudet, det är liksom ingen film i egentlig mening utan JAG är DÄR, det är jag som går på den där hysteriskt långa sladdriga hängbron där bultarna kommer släppa vilken sekund som helst.
Filmens Loic (Johan Libéreau) är den enda bland filmens huvudkaraktärer (fem franska studenter) som lider av svindel – och en svår sådan. Att han ens funderat på att bege sig ut på bergsklättring någonstans i Kroatien kan endast förklaras med att hans nya tjej Chloé (Fanny Valette) har detta som hobby och att hennes ex, också han en erfaren klättrare, ska följa med. Så det är ”alfahannesyndromet” som kickar in där.
Som sagt, filmens första halva handlar om klättring. Det är vackra vyer, häftigt filmade spännande scener och jag sitter som på nålar. Sen kommer en vändning jag inte köper och filmen förändras till en sämre sortens variant av ensam-muterad-liksamlare-dödar-vrålskrikande-ungdomar-skräckis och det blir en totalt oengagerad resa tills eftertexterna börjar rulla.
Synd på en sån bra början tycker jag.
Filmitch´s recension av filmen hittar du här.
Japp här tyckte vi precis lika, synd på vändningen för vilken nagelbitare den första halvan är. Har åkt fritt fall på Liseberg i ett anfall av övermod. Kommer ALDRIG att göra om denna bedrift.
filmitch:
Det är konstigt att Fritt fall är så mycket äckligare än Uppskjutet (eller Katapulten som den heter på Grönan). Då hinner man liksom inte få den där dödångesten som gärna infinner sig när man sitter bland molnen och inser att det bara finns en väg ner 😉
Men en såndär hängbro skulle jag aldrig sätta min fot på, varken före eller efter att ha sett den här filmen. Skulle du?
Haha, nu vet jag inte vad jag ska göra först: se filmen eller åka till Grönan? 😀
Sofia:
Det beror på om du redan har höjdskräck eller om du vill frammana det? 😉
Hängbro? Aldrig möjligtvis i medvetslöst tillstånd och ngn kraftkarl som bär på mig.
Men det finns mycket jag inte skulle göra: T.ex gå in i ett gammalt ruckel och ropa Ho Ho är det ngn där? Eller bada glatt i vatten där det det simmar hajar. Begränsat liv? Kanske det men jag slipper vara med i mittuppslaget på en kvällstidning i samband med orden Tradegi:)
filmitch:
Det är dumt att utmana ödet, i alla fall i samband med ens egna fobier 😉
Jag tror bestämt att Lisebergs nya skräckattraktion Atmosfear är något för dig.
http://www.liseberg.se/sv/hem/Nojesparken/Attraktioner/AtmosFear/
addepladde:
Hahaha, neheeej du, inte egentligen. Men hamnar jag på Liseberg kan jag ge mig tusan på att jag sätter mig där och åker ändå.
Haha, i sista stycket läste jag "Sen kommer en vandring jag inte köper…". Tänkte att jaha det blev ett sorts tråkigt drama där de vandrar och pratar men nej det blev en sorts skräckis alltså…
Jojjenito:
Filmen hade varit betydligt bättre om dom vandrat (och fortsatt kättra lite) och samtidigt pratat om meningen med livet. Nu blev det bara blahablaha och otroligt svårt att genrebestämma filmen.
Fast det är ju lite fascinerande att man inte skäms över att göra en så övertydlig ripoff på The Descent…
Sofia:
The Descent – fast tvärtom – och vääääldigt mycket snällare.