Det finns en fråga som har gäckat mig i över 35 år, en fråga som jag nog aldrig kommer att kunna få svar på men som svider långt inne i magen. Frågan lyder: Hur kommer det sig att barn och ungdomar så tidigt behärskar konsten att vara elaka?
Det finns två sätt att hantera den frågan på. Det första är att tänka att alla människor föds goda och att dåligt beteende är något som gror i ett dysfunktionellt hem och frodas likt en resistent bakterieodling. Behovet att hävda sig, att slåss, att mobba och snacka skit blir nåt slags självändamål för att kunna växa själv som människa, att man känner sig stor genom att göra andra små.
Det andra sättet att tänka på är det som funkar för mig. Jag tänker att alla människor föds onda. Istället för att förfasas över allt elände som människor skapar i världen, istället för att bli galen på människors idiotiska/dumma/ibland rent vidriga beteenden så blir jag istället jätteglad åt snällisar. När människor gör gott, visar empati, är schyssta mot varandra och beter sig tryggt, lojalt och omtänksamt så tänds ett litet hopp för mänskligheten och jag står ut ett tag till. På samma sätt tänker jag om nyheter. Dåliga nyheter är det ”normala”, när det någon gång visas någon bra nyhet på TV så blir jag glad.
Ungar har – mig veterligen – i alla tider, i alla länder betett sig illa mot varandra. Fenomenet i sig är alltså långt ifrån nytt. Nu är det 2014 och barn vågar inte duscha efter skolgymnastiken av rädsla för att bli filmade nakna med mobilkamera, det läggs ut bilder på Instagram med texter som är grovt förtal och aldrig förr har det varit så enkelt att förstöra livet för någon annan.
Hip Hip Hora kom 2004, innan intåget av smartphones och sociala medier. Det kan 13-åriga Sophie (Amanda Renberg) vara glad för. Å andra sidan är det nog så illa att få fotografier på sig själv asopackad, medvetslös och halvnaken utspridda på skolan när man precis börjat högstadiet och ens pappa är lärare. Jag tror att nästan varenda skola, kanske till och med varenda klass har en Sophie, en Mouse, en Sebbe, en Emma och en Amanda. En utsatt tjej, en dumjävladryg snygg kille, en kompis-till-den-snygga-killen-som-inte-vågar-säga-nej och ett par tjejkompisar som av rädsla för att själva bli utanför och mobbade inte står upp för sin kompis utan vänder ryggen till.
Den här filmen gör mig fucking galen! Jag blir så förbannad, det vänder sig i magen, jag vill gråta, skrika, slåss, äta havrebollar och omskola mig till högstadielärare. Fy fan för idiotungar, fy fan för idiotlärare, fy fan för idiotföräldrar och HURRA för alla som orkar stå emot grupptryck, fördomar och glåpord.
Teresa Fabik har med Hip Hip Hora gjort ett fullkomligt lysande tidsdokument som aldrig kommer bli inaktuellt. Jag hoppas filmen visas i skolorna, jag hoppas vuxna ser den och jag hoppas framförallt att filmen inte faller i glömska. Det här är vardag för så många, det här är problem lärare, föräldrar, kuratorer, poliser och ALLA vuxna måste orka ta itu med att lösa och mer kommer det bli. Men om vuxna inte orkar så kommer dom onda små barnen inte orka bli snälla och fy fan för att bli gammal då och hamna på ålderdomshem.
Allt går i cykler, what goes around comes around. Tänk på det. Var snäll!
Alltid ett ämne som berör och förskräcker. Att detta får någon att vilja bli lärare antyder att det finns lite ljusglimtar i mörkret. Risken är väl tyvärr att de som har mest att lära av filmen kan skratta bort den för att utförandet inte är vattentätt. Fabiks karriär har väl inte gått spikrakt uppåt direkt.
Har du sett Smärtgränsen (After Lucia)? En något vassare film på exakt samma tema. Bara att SF tog in en mexikansk film säger en del om styrkan i den.
Carl:
Fabiks karriär…Prinsessa fick ganska bra kritik om jag minns rätt, frågan är hur stor publik den fick? Och Små citroner gula tyckte jag om. Mysig film. Har du sett dessa?
Jag har inte sett Smärtgränsen men den har legat på ska-se-listan sen den kom. Jag ska ta tag i den så fort den här filmen bleknat lite mer i i mitt medvetande, jag fixar nog inte att ha två såna filmer aktiva i hjärnan samtidigt. Den blir som en tryckkokare då. Hjärnan alltså 😉
Har inte sett någon av hennes två övriga filmer, men jag har fått intrycket att i alla fall citronfilmen fick ett ganska ljummet bemötande. Jag tänker dock mest att hon borde fått göra fler än två filmer på tio år efter en så uppmärksammad debut.
Carl:
Oförtjänt ljummet bemötande tycker jag. Citronfilmen var inte så pjåkig. Men jag håller med dig, det är konstigt – och synd – att hon inte gjort fler filmer på dessa tio år.
Jag kan både instämma i ditt antagande om mänsklighetens ruttenhet och rekommendetationen av Smärtgränsen. Jag såg den ju i Malmö och tyckte den var riktigt bra. Och gjord ett årtal när smartphones var i högsta grad närvarande. Tyvärr.
Sofia:
Så var det ja, du var den enda som såg Smärtgränsen i Malmö eller hur? Jag måste få ändan ur. 🙂
Jojje såg den också, gillade starkt
Den verkar bra. Det är bättre när barnen är glada.
Henke:
Den är bra. Och visst är det bättre när barnen är glada. Och snälla.
Jag har sett filmen halvt om halvt dvs visat den under lektion. Då man får jaga mobiltelefoner samt väcka sovande ungdomar blir det därmed inte det lättaste att koncentrera sig på filmen men den verkade vara som de flesta svenska ungdomsfilmer – bra.
Klart att människor föds onda men jag ser lite ljusare på socialiseringsprocessen och anser att de flesta människor är trevliga typer – även elever 🙂
Henke:
Synd att eleverna inte fastnade mer för filmen, det här borde inte vara en sån film som kids somnar till. Men å andra sidan, vad vet jag 😉
Trevliga typer finns det gott om. Också. 😀
Har Henke bytt jobb? 😉
filmitch:
Hahaha, förlåt, det gick nog av bara farten, man ska kanske pausa mellan varje kommentarssvar. 😉