Att vara filmnörd och försöka se Tre solar med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.
Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?
Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.
Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!
Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.
Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.
Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.
Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.
Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.
En intressant helg fiffi men jag har inte kunnat bidra så mycket med kommentarer då jag faktiskt inte sett en enda film av Hobert! Om jag någon gång skulle bli sugen kan jag alltid återvända hit och se vad man ska kolla in. Jag lär nog inte börja med Tre Solar den trailern glömmer jag inte i första taget 😉
filmitch:
Tack för att du hängt med och läst i alla fall 🙂 Han är inte så pjåkig som regissör Hobert, du kanske ska ge honom en chans vad det lider? Jag måste ju slå ett extra slag för Glädjekällan i alla fall 🙂
filmitch är säkert bättre uppdaterad än jag på det här området men jag vill minnas att medeltiden var en förhållandevis bra ”kvinno”period, relativt sett, var gäller exempelvis möjlighet till egen försörjning och självständighet.
Sofia:
Det kanske var så under medeltiden, jag ska inte säga att jag har nån riktig koll, men hur som helst så känns Lena Endres Hanna som en riktig ”Pippi-feminist” och såna kryllar det inte av på film direkt, oavsett tidsålder.
Ain’t that the truth! Och man måste ju som sagt lägga till ett rätt mastigt ”förhållandevis” när man pratar om sådana här saker.
Tack för trevlig läsning! Jag har lite bättre koll nu på vilka filmer jag sett och inte sett. Å andra sidan är det så pass längesen när det gäller Dödssynder-filmerna så det nog är värt en omtitt. Men Tre Solar… nä, tack! Tack för länken förresten!
BlueRoseCase:
Tack själv för att du läst 🙂
Efter att ha nu kommit över den första besvikelsen över att det inte blev en klassisk Fiffi-sågning så kan jag nu äntligen kommentera den här recensionen. 😉
Hur du lyckas blanda in den mycket bra Dag och natt i det det förstår jag inte. 😉 Jag försökte komma ihåg exakt vad det var med Tre solar som inte funkade hos mig och det gick liksom inte. Jag mindes att jag hatade filmen, men inte detaljerna kring varför. Så hittade jag en gammal recension jag skrev när jag såg filmen och den sa inte så mycket mer den heller. Jag skrev mest att det var en usel film och refererade till kalkoner. En lite rolig sak var att jag åkte hela vägen från Sthlm till Göteborg för att se den på Göteborgs Filmfestival, haha.
Men kul att den åtminstone var tittbar för dig. Och angående sågningar av Tre solar så kan jag ju njuta av BRC:s recension. 😉
Jojjenito:
Hahaha, ibland blir det inte som man tror och det är inte alltid det är filmerna med HÖGA förväntningar som spökar 😉
Intressant också att du skriver att du hatade filmen, det är ett starkt ord och ofta när man känner så om en film så går det inte riktigt att ta på känslan. Den bara finns där och äcklar och pyser ut illaluktande smörja och det enda man vill är att radera minnet av den och gå vidare med sitt liv. Så kände du med Tre solar, det gjorde inte jag. 😉