Där den första Hostel-filmen slutar där börjar Hostel: Part II, både filmen och inuti mig. Det är över ettochetthalvt år sedan jag såg första filmen och jag var nog aningens snål när jag bara gav den en trea för det är en film som dröjt sig kvar hos mig, på gott men också på väldigt mycket ont.
Hostel som skräckfilm betraktad var toppen. Spännande och äcklig och jag blev rädd och mådde lite illa över alla otäcka bilder jag blev serverad. Kanske är det därför jag väntat med att se uppföljaren, för det här är verkligen inga enkla filmer att se. Dom tar betydligt mer energi än dom ger, dom kräver total uppmärksamhet samt att synapsswitchen står i OFF-läge för kopplar jag på min normala empatiförmåga så vill jag bara stoppa en strumpbyxa i halsen, svälja sakta och förhoppningsvis dö.
Det är glada ungdomar på äventyr i Europa, naiva ungdomar, levnadsglada ungdomar, såna som litar på folk runt omkring sig och speciellt snälla människor. Men snälla människor i Hostel-filmerna existerar inte, speciellt inte i östeuropa och definitivt inte på vandrarhem. Jag vet det och du vet det men tågluffarkidsen har ingen aning. Dom pratar och lär känna och skrattar och dansar utan en tanke på att personerna dom möter kan ha dom sjukaste hjärnor världen skådat och det är fan jobbigt att se hur mycket jag än mantrar ”detärbarafilm, detärbarafilm”.
Visst, det ÄR bara film men personligen tror jag att mina resor runt om i världen hade varit aningens mer analt kontrollerande om jag sett filmer som denna när jag var jätteung, innan jag begav mig ut i världen. Jag hade sannorlikt varit en räddare människa då, jag tror definitivt att jag varit det och när film fungerar negativt och hämmande på det sättet då är det inte helt bra att se dom. Fast sånt vet man ju såklart aldrig förrän efteråt. Att bli nojjig på grund av en film handlar inte heller om att filmen är bra eller dålig, det är liksom nåt annat, nåt som inte går att ta på men jag vet att jag bombsäkert aldrig någonsin i mitt liv skulle ta in på ett vandrarhem i Bratislava. På det sättet har Hostel 1 och 2 samma inverkan på mig.
För att gå in lite mer på handlingen i just den här filmen så är det tre unga amerikanska tjejer som är i fokus, Beth (Lauren German), Lorna (Heather Matarazzo) och Whitney (Bijou Phillips). Samtidigt i nån slags bi-handling får vi lära känna dom amerikanska männen Todd och Stuart litegrann och den infallsvinkeln är faktiskt både intressant och smart.
Todd (Richard Burgi, det är han som spelar Karl Mayer i Desperate housewives) är en överklassman med Ellos-utseende som betalat en jäkla massa pengar för att få åka till Europa och mörda någon under kontrollerande former. Han vill åt den där respekten som folk som dödat får, den där känslan dom utstrålar, blicken. Hans bekant, Stuart (Roger Bart också han från Desperate housewives, det var han som spelade George som var ihop med Bree ett tag) är en osäker liten räka, gift och till synes rätt normal men även han har betalat för att få döda en fängslad kvinna i Slovakien.
Relationen dom emellan och det som sedan händer med deras psyken i mördarkatakomberna är mycket väl gestaltade scener och ganska speciella för att vara denna typ en filmgenre.
Betygsmässigt är Hostel: Part II svagare än ettan men då den första filmen egentligen borde höjas till en fyra så är betyget till denna ganska given.
Jag vet inte om det är för att jag blivit avtrubbad av att ha sett för mycket våld, men jag tycker den här typen av film är supertråkig. Det spelar ingen roll vilka hemskheter som händer, jag bryr mig inte. Därför blir såna här filmer ytterst sällan mer än 2/5.
Pladd:
Jag tror inte det handlar om att du är avtrubbad, det kanske mer handar om att det blir så överdrivet att det otäcka slår över och blir nåt annat?
Det som gör att filmerna fungerar på mig (och att jag blir rädd) är inte våldet/klafset i sig, det är mer känslan och själva handlingen, var dom är och varför.
Den första Hostelfilmen är en av mina favoriter i genren, en 10/10 men den här var jag helt kallsinnig inför. Roth ska ha kredit för att han försökte utveckla historien men samtidigt gör detta att filmen med ens blir lite småtråkig. Jag hade nog för stora förväntningar när jag såg uppföljaren.
filmitch:
Dom där förväntningarna igen, dom kan verkligen spöka 😉
Fast jag tyckte han lyckades med utvecklingen av historien.
Jag föredrar Saw-filmerna före Hostel-filmerna. Grejen med tortyrporr är att man måste känna någon form av sympati för offren, man måste få lära känna dem, annars bryr man sig inte om dem, hur mycket de än torteras.
Micke:
För mig är det just den grejen som gör Hostel till bättre filmer än Saw. I Saw-filmerna bryr jag mig inte ett jota om hur det går för dom, ettan undantaget för den är jättebra på alla sätt och vis.